#127

Idag laddar jag hem och läser denna: LANDSBYGD I MEDIASKUGGA / PDF.

"Mer än var tredje lokalredaktion har lagts ner de senaste tio åren. Under samma period har var fjärde journalist på dagstidningar försvunnit och bevakningen har centraliserats till huvudredaktionerna. Det visar en ny studie som Södertörns högskola gjort på uppdrag av Jordbruksverket.
– Studien pekar på riskerna att det lokala engagemanget på landsbygden minskar då lokala frågor blir mindre synliga i medierna. En annan risk är att storstadsbornas bild av landsbygden blir skev. Det kan också på sikt påverka politiska prioriteringar som rör landsbygd och stad, säger Christel Gustafsson, landsbygdsstrateg på Jordbruksverket."

Läs mer om studien här: http://www.jordbruksverket.se/pressochmedia/nyheter/nyheter2014/vartredjelokalredaktionharlagtsnerpatioar.5.37e9ac46144f41921cd3567e.html.

Intressant att notera att samma dag som detta släpps startar Aftonbladet sin idé #minhemmaplan där tidningen "skickade hem sex av våra mest profilerade skribenter till orterna där de kommer ifrån för att söka svar på frågan och låta dem som bytte sida berätta." På web-TV kokas det ner såhär:

Idag ska jag för övrigt upp till Umeå och sitta i en panel och diskutera hurvida "vi bor i Sápmi, det nordliga rummet, eller i Norrland och vi vi har att förlora eller vinna på dessa olika benämningar". Moderatorn för kvällen skrev följande som jag ägnar dagen åt att läsa och tänka på:

"Jag har precis upptäckt begreppet borealism, att jämföra med Edward Saids orientalism. Det verkar inte vara ett begrepp som har blivit utforskat i någon högre grad om jag går på vad jag får fram på Google och i Umeå universitets sökmotor. Jag tycker dock att det finns ganska mycket att hämta i begreppet. Borealismen ska ses som en konstruktion där det nordliga görs annorlunda och exotiskt. Det rör sig alltså om ett slags utifrånperspektiv på det nordliga. Det som skiljer borealismen från orientalismen är att skillnadsskapandet inom borealismen ofta skedde/sker inom en och samma nation. (Hämtat från Kari Aga Myklebosts avhandling, läs mer här: http://www.salongen.no/-/bulletin/print/617573_nord-som-kulturelt-avvik-og-essens?ref=checkpoint). För den som vill ladda ner hela avhandlingen: http://munin.uit.no/handle/10037/2825.

Går det att se borealistiska (?) tendenser idag? Speglar sig centrum i bilden av den nordliga periferin? Och var ligger centrum? Det känns som att bilden av Norrland i förhållande till Sverige är densamma som bilden av Sverige i förhållande till resten av världen."

För den som vill se ett exempel på borealism går det utmärkt att meditera kring varför någon ombetts komma gående med en ren i koppel framför Aftonbladets kamera i klippet ovan, som jag tror ska symbolisera Hanna Olssons del av landet, Rönningsberg, som ligger i den kommun jag bor i, Krokom. Inte för att det inte finns renar, men för att det så uppenbart är bilden av någonting, en pose för vem å vadå.

/Clara

-

#126

Skrev en replik på Dilsa Demirbag Stens krönika http://www.dn.se/nyheter/sverige/dilsa-demirbag-sten-det-ar-i-staden-som-innovationerna-fods/. DN publicerar bara repliker på debattartiklar visade det sig, så det får bli att posta texten här istället.

Ser att PO Tidholm och Dilsa argumenterar på Twitter om saken:

Po Tidholm: Läste just din söndagskrönika @DilsaDSten. Jag tror på dina erfarenheter av staden, men det är väldigt uppenbart att du inget vet om landet.

Dilsa Demirbag-Sten: Fint att en man visar mig vägen. @PoTidholm Jag föddes på jordstampat golv. Vad har du att lära mig om" landet"? Du menar nog sv. landsbygd?

-

På twitter skriver Dilsa Demirbag-Sten att "texten var en hyllning till staden (inte bara 08) som fenomen och inte ett ställningstagande mot landsbygden". Jag får mindfuck och känner mig nedstämd av att samma person med den samma förmågan till att analysera text är ansvarig för detta: http://berattarministeriet.se/om-oss/om-oss.

Berättarministeriet går ut på "att skapa ett Sverige där alla barn och unga är trygga i det skrivna ordet och har förutsättning att aktivt delta i samhällslivet. Alla barn bär på drömmar, idéer, tankar, åsikter och erfarenheter. Att uttrycka dem är viktigt. Men lika viktig är känslan att andra lyssnar till oss. När omgivningen visar engagemang för våra tankar stärks tilltron på vår egen förmåga. Att andra människor vill ta del av våra tankar är också grundläggande för att vi ska känna oss delaktiga i samhället".

"Fint att en man visar vägen", skriver Dilsa avmätt till PO Tidholm. Den typen av jovial jävla twitterretorik pallar inte jag men om det är kuken som står i vägen för att ta in någon annans tankar så varsågod och läs några meningar från en tjej i Norrlands inland angående din artikel:

-

”Tiden är mogen för en kärleksförklaring till staden, en plats där alla framstående civilisationer och all mänsklig utveckling har skapats”, skriver Dilsa Demirbag-Sten (Det är i staden innovationerna föds, DN 5 okt). Per Schlingman och Kjell A Nordström skrev mycket liknade nyligen (http://www.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/, DN, 22 sept).

Som ung kvinna bosatt i Norrlands inland finner jag tiden vara inne för att efterfrågas och ta plats i debatten om urban norm och bilden av staden och landsbygden. För att ta Demirbag-Sten på orden: ”Det är när människor och deras tankar möts som den nödvändiga dynamiken uppstår. Allt nyskapande förutsätter en kritisk hållning till rådande dogmer och normer.”

Jag trodde att tiden var mogen för motsatsen till att bygga motsättningar mellan liv i en urban miljö och liv på landbygd. Jag trodde att vi skulle höja oss från att godtyckligt tillskriva platser värden så som ”människan mår bra av naturens lugnande inverkan men hon har ett större behov av intellektuell utveckling och sociala framsteg”. Jag trodde att tiden var inne för att sluta upp att främst highfive:a sitt eget sammanhang och istället anta en lyssnande inställning till den andres livsyn och upplevda förutsättningar.

”Landets välstånd och framgångssaga har gått hand i hand med urbaniseringen”,
skriver Demirbag-Sten. Landets välstånd och framgångssaga har även gått hand i hand med globaliseringen, kolonialisering globalt och nationellt, miljökonflikter och en hel del annat. Ingen motsätter sig detta heller. Det finns konsekvenser varav inte alla är positiva upplevelser för människor eller för landet i stort. Det finns berättelser vi kollektivt upprepar för att slippa ställa oss och en var vissa frågor. Tillexempel: ”Vi är ett nyrikt bondefolk och har tekniska innovationer, urbanisering och invandringen att tacka för våra framsteg och vår utveckling”. Vem talas det till här? Talas det till Sveriges ursprungsbefolkning? Sveriges jordbrukare? Vem egentligen tror artikelförfattaren applåderar henne för hur hon formulerar den meningen?

”Vem vågar sticka ut när de sociala normerna vidmakthålls av en liten grupp lokala patriarker och härskande grupper?” frågar sig artikeln. Vem vågar stanna på en icke-urban plats utifrån hur den beskrivs? Det finns homosexuella, religiösa och etniska minoriteter samt konstnärer som har sökt sig även till Sveriges landsbygd för att kunna leva i större frihet. Vissa har sökt sig till staden. Dock, alla de kategorierna ovan som artikeln slentrianmässigt nämner, kan Demirbag-Sten besöka och öga mot öga pröva sin menings giltighet emot, även i icke urban miljö. Och däri ligger artikelns problem. Att den förtrycker och generaliserar. Den cementerar och försvårar livet för somliga människor. Den bygger motsättningar. För det är tiden aldrig inne. ”Staden kommer ändå alltid att vara den plats där drömmar förverkligas och innovationer föds”. Varför avsluta artikeln så? Staden kommer alltid att vara en plats där drömmar förverkligas och innovationer föds.

Dilsa Demirbag-Sten, vi har alla kämpat för att få ett språk, främst för att kunna förstå varandra. Låt den nödvändiga dynamiken uppstå, också i offentlighetens rum.

/Clara Bodén

PDF "Replik på Det är i staden innovationerna föds, DN 5 okt-2014"

-

#125

Många repliker (refererar till #124 i denna post) på Maria Ludvigssons "svar" http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/09/25/replik-fran-hela-sverige-ska-leva-m-fl-om-storstadsnormen/ är inte det SVAR Josefin Heeds text förtjänar.

Att identifiera, begripliggöra och därpå förändra normer är tidskrävande och svåra delar av en förändringsprocess. Jag önskar därför Josefin Heed lycka till med varje del och ser fram emot en rimlig och begriplig beskrivning av hur påstått rådande storstadsnorm ser och kommer till uttryck på landsbygden. (Man skulle ju annars kunna tro att det finns andra normer som styr dem som hellre bor och är verksamma på landsbygden än de som väljer stadsliv, ett landsbygdsideal.)

Ludvigsson blandar och ger, men finns det gränser för när den rena okunskapen bör vara det hinder som gör att man undviker att "svara". Att man går hem och tänker på exempel skillnaden mellan termerna ideal och norm. Det blir absurt i nuvarande text, ungefär som att ge följande råd: Jag ser fram emot att du begripliggör den patriarkala normen för mig, lycka till, för övrigt jag trodde att ni kvinnor lät er påverkas av andra saker än det, typ ett kvinnoideal.)

Som boende på landsbygd blir man ju nyfiken på vilket landsbygdsideal som man kan tro styr sin vardag?

Storstadsnormen, som är sprungen ur de konsekvenser centraliseringen, urbaniseringen och globaliseringen har fört med sig sedan tja låt oss för enkelhetens skull säga sedan industrialiseringens början, som sedan har fördjupats genom politiska beslut i det 1900-århundradet och som blivit mer komplex i det mediala landskap som nu är, rör så klart inte endast de boende på landsbygden. Människoliv, oavsett var, påverkas heller inte endast utav en norm, eller styr efter ett ideal.

Livet i staden och livet på landsbygden är olika i form men lika värdiga.
Hur kommer det till uttryck tycker du i dagens samhälle?

Men själva poängen är att det inte ser likadant ut och att människor med olika värderingar gör olika val och att dessa är fria.
Hur vida en människas val är fritt eller inte kan vi säkert debattera beroende på var vi står politiskt/filosofiskt/vilken vår människosyn är etc. Nu gör du dock en så kallad STRAW ARGUMENTATION. Du målar upp något att argumentera emot som du har målat upp. Ingen har tecknat den bild du säger dig behöva emotsäga. Du uppehåller diskussionen vid att låtsas möta något men det du möter är det du själv vill få som motargument.

Det är – och ska vara – skillnad mellan stad och land.
Men vilka skillnader då, tycker du?

Därför attraherar alternativen olika människor, ofta i olika skeden av livet.
Vilka är dessa alternativ, menar du? Här börjar vi nå det som Josefin Heed, som jag läser det, skriver om. Hur presenteras alternativen, vem tecknar dem, hur laddas dem, hur kan vi som samhälle skapa grund för den VERKLIGT fria människans EGNA val genom att rannsaka oss själva hur vi har olika funktioner i att bidra till att en rad olika normer upprätthålls, vilket skuggar och försvårar just aktiva VAL?

Det är svårt att se varför människors olika preferenser, när de kommer till uttryck, skulle vara ett problem.

Se STRAW ARGUMENTATION. Nu rider du runt på din egna liberala häst och vet du vad, jag tror att det innerst inne även i dig tar tid att identifiera, begripliggöra och förändra syn på IDEAL. Det är tidskrävande och svåra delar av en förändringsprocess.

/C

ps. Läs Josefin Heed igen, DEN texten är nämligen väldigt bra. ds.

-

#124

Igår, 19 september, fick jag ett sms från en journalist från SVD: Hej kan jag intervjua dig kort ang. Krossa storstadsnormen.

Av olika anledningar, att jag satt på ett flyg mot Malmö och att hen hade kort deadline, hann vi inte intervjun. Jag skickade ändå iväg ett svar och skrev att jag var påväg till Nordisk Panorama för att visa en film om plats, identitet och urban norm och att jag gärna skickade henne underlag för vad det är i form av bok och film. Och att jag tänker såhär jag ang ”Krossa storstadsnormen”, skrev jag, att det räcker i den tid som är nu om vi (vi som i det allmänna samtalet) börjar se och påtala urbanisering och centralisering och det perspekiv som i och med den utvecklingen fått stor definitionsrätt. Att urban norm behöver problematiseras och påtalas, men att jag personligen inte tror på att krossa vare sig den, patriarkatet eller rasismen utan att de som uppehåller dem förstår de strukturer som de är del i och gynnas av.

Så vaknar jag i morse till en ledarblogg i SVD och betonar att Maria Ludvigsson INTE var den person som tog kontakt med mig. Läs den här.

Så ok, var börjar jag:

kanske Hej Maria Ludvigsson.

”Nu finns det även en storstadsnorm att kritisera”, skriver du. Låt oss göra det glasklart: denna norm baserar utbildade människor sin forskning och sitt yrkesliv på. De skrivs avhandlingar, böcker, ordnas internationella konferenser där ämnet är en relevant parameter, ibland kärnämnet. Det samverkas, samtalas, produceras kunskap i detta ämne runt om dig. Du lever i en centraliserad värld, i en så kallad globaliserad värld, i ett av de snabbast urbaniserande länderna i Europa. Och nu har du läst en debattartikel i ämnet i Aftonbladet. En artikel av tre företrädare för några av de etablerade organisationer som arbetar med den normen i vårt land idag. En artikel som jag läste i flera lokaltidningar runt om i landet vilka de också publicerades i.

Så bara för att göra det helt tydligt; denna norm uppkom inte i och med att du hörde talas om den. Det är ett existerande begrepp. Du bör vara medveten om att du i din text närmar dig den genom att hänvisa till artikelförfattarnas beskrivning av termen, människor med betydligt större kunskapsproduktion inom just det fältet än du, som subjektiv. Det är en basal härskarteknik och det förvånar mig att du med din insyn i ämnet tar dig frihet att skriva så. Varför kan bara du svara på. Själv har jag har läst så många artiklar och engagerat mig för länge i detta ämne för att inte förundras över det ständiga behov som verkar finnas hos journalister, nu med adress i storstad, att hänvisa till egen glesbygdsbakgrund. Vad är det jag ska dra för slutsats av det? Ja, vi pratar om centralisering. Ja, vi pratar om urbanisering. Vi pratar om behovet av att påtala och problematisera den norm som är relaterat till den urbanisering som sker i vårt land. Ja, du är en del av det. Men det ger dig ingen gratis legitimitet att ha kunskap om termen genom att åberopa din egen sedan länge lämnade glesbygdsbakgrund.

Hursom: Jag är i Malmö då min film är en av tre långfilmsdokumentärer som representerar Sverige på den festival som igår invigdes och som heter Nordisk Panorama. Av 550 filmer som skickats in från de nordiska länderna är ca 15 långa dokumentärer uttagna, tre är svenska. Av dessa tre är vår film LGH + BIL + ALLT JAG HAR OCH ÄGER en. Filmen handlar om plats, identitet och urban norm. En norm som du Maria Ludvigsson är osäker på om den existerar. Din kollega kontaktar mig för att filmen samtidigt visas, vilket gör att jag tyvärr inte kan medverka där, på en rikskonferens av Unga på landsbygden och flera av de organisationer vars företrädare skrev artikeln du nämner.

-

Nä, jag får återkomma i det här ämnet för nu jag ska bland annat möta upp den fantastiska musikern och ljudkonstnären Cicely Irvine som varit en stor och extremt bidragande orsak till att den här filmen kommit dit den kommit. För övrigt: Igår skrev jag det här:
-

Fick ett sms från mamma en morgon ”Läs dagens ledare i ÖP, mkt bra, appropå debattklimatet”. Så jag läser först denna i min lokaltidning av Marcus Persson:

http://www.op.se/opinion/ledare/eliten-skriker-hogst-i-medias-ankdamm

Sen dessa, av Johan Croneman i DN och Fredrik Virtanen i Aftonbladet:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-ak-hem-till-goteborg-igen-och-borja-om-janne-josefsson/

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article19457015.ab

Jag skriver till Marcus Persson att jag heter Clara Boden. Att jag nyligen gjort en film. Att jag i filmen säger jag ganska mycket av mina tankar mellan jag var 16- 27 år kring plats. Nu är jag 31. De sista årens tanke kretsar mkt kring urban norm. Kring makt. Kring definitionsrätt. Kring centrum och periferi, vad det är, varför, nu och i historien. Kring platsen som accessoar i vår tid. Kring hur lokalt och globalt värderas. Kring det slappa antagandet att vi lever i en global tid. Vilka är dessa ”vi”. Kring värderingar kopplat till plats och liv på den platsen och vem som får teckna bilden av något, vem som ”får” (re)producera bilder och texter idag som når en större massa. Tankar kring Martin Bubers ”Distans och Relation”. Tankar kring Zygmunt Baumans ”Globaliseringens männskliga konsekvens” och den vansinnigt viktiga läsupplevelse jag hade av den (läste den norska översättningen som är bättre tycker jag) och hur det samma argumenten är högst relevanta i perspektivet urbaniseringens mänskliga konsekvens.

Så skriver jag. Sen ägnar jag en tid åt att tänka på den senaste DN debatten mellan Judit Kiros och Jasenko Selimovic. Och det är med de tankarna i tanken jag skriver nu.

J K och J S debatterar rasismen. Vitheten som norm. Och är oense. Judit skriver att vi måste lyfta debatten till att handla om det viktigare. Här är artiklarna jag refererar till:

http://www.dn.se/kultur-noje/judith-kiros-stader-rasar-batar-lamnar-libyens-kust-jag-skriver-for-att-jag-har-ett-ansvar/

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/judith-kiros-hogern-tar-inte-ansvar-for-rasismen/

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jasenko-selimovic-er-kamp-ar-inte-min/

Det viktigare samtalen, som Judith Kiros efterlyser, måste göra ont skriver hon. Det är ingen söndagspromenad, inget debattprogram i den form de ser ut oftast.

Satt med en kvinna som sitter på en hög chefspost inom en koncern verksam i hela Sverige. Hennes tjänst är baserad i norra Sverige. När hon vittnar om det attityder hon drabbas av säger hon i brist på bättre ord: det är en slag ”platsrasism”. Det handlar inte om rasism. Såklart. Men det handlar om exakt samma maktmönster. Det är intressant att hon säger rasism tycker jag. Jag vill utifrån det skriva om Kiros text främst.

Kiros: ”Oavsett intention tjänar vissa på att ett djupare antirasistiskt samtal, en dialog, blockeras av ”dumheter”, eftersom systemet då undgår granskning.”

”Att benämna problemet (benämna vithet som en maktstruktur) anses alltså vara detsamma som att skapa eller vara problemet. ”

”Ofta beklagar skribenten vad den anser vara meningsmotståndares självpåtagna offerroll eller, som det alltför länge har kallats, ”offerkoftan”. Sedan menar man att en antirasistisk diskussion som benämner vithet som en maktstruktur i Sverige splittrar befolkningen i ”vi och dem”, och då är lika illa som (eller ännu farligare än) rasism. Att benämna problemet anses alltså vara detsamma som att skapa eller vara problemet. Vi uppmuntras att fokusera på den här antirasisten, den här aktivisten, den här personens beteende – inte på rasismen. Mina invändningar mot den här typen av kritik är för det första att den är repetitiv – som om den utgår från en mall den inte får eller kan avvika ifrån. Den bidrar inte med något nytt, är inte konstruktiv. ”

”Den (kritiken) är aldrig lika intresserad av rasismen som den är av ”fel” sorts antirasism.”

Min analys på Cronemans artikel: Han tycker att det är fel sorts kritik av staden och istället för att tala på allvar nöjer han sig med att sitta i sin åsiktsbåt och leverera dumheter: decimera andra till att vara en slags ”ung nybitter politisk redaktör från Östersund, som flyttat, och flytt tillbaka till vischan (”klart att man vill hem, där man trivs bäst” – allvarligt talat?!)”.

Detta som Kiros sedan skriver är applicerbart: ”Den (kritiken) har ingen djupare förståelse för den omfattande kunskapsproduktion den avfärdar, vilket gör att kritiken av den kunskapsproduktionen blir ytlig.”Oavsett intention tjänar några på att ett djupare samtal uteblir, genom att blockera samtalet med ”dumheter”, eftersom systemet då undgår granskning. (...) vad jag saknar är sökandet efter beröringspunkter, intresset för samtal, ett sökande efter strategier. Hur antirasism kan bedrivas av högern?”

Jag frågar mig hur kritik av den urbana normen kan bedrivas av de som befinner sig i storstadens centrum? Hur kan ett samtal om det urbana som norm ske i en media där de allra flesta befinner sig i en extremt centraliserad organisation. Hur kan ett samtal och en granskning om och av urban norm ske på någon nivå i nationell media om samtalet hela tiden ska hastas igenom och blockeras av "dumheter" och frågeformuleringarna sätts på en nivå som aktualiserar det Kiros fortsätter vidare med:

”Vi förväntar oss att debatten om feminism i media håller en viss nivå. Generellt utgår man från att sexistiska strukturer existerar, och de samverkar med och reproduceras av sexistiska handlingar. Vi är också (oftast) överens om att en person inte behöver vara en ”sexist” för att agera sexistiskt. Tyvärr är vi är långt ifrån den nivån vad gäller den svenska diskussionen om antirasism.”

Min ödmjukhet är stor inför att jag inte vet vad det innebär att vara svart i detta vita land, i Europa som har skuld i så mycket tankefel som kostat människor med inte vit hud så jävla mycket lidande och öppet och dolt förtryck mellan människor och inåt i den egna kroppen och tanken. Dock och varför jag dristar mig att låna hennes analyser, jag känner igen mig i det som är mig, i Kiros text. Makt är makt oavsett i vilket sammanhang. Tänker på den kvinnliga chefen som kallar sina erfarenheter platsrasism och jag läser Kiros text men sätter in mitt i den:

Jag läser. Jag är arg. Jag kokar. Jag översätter mig själv till min omvärld. Jag gör en film, skriver en text. Jag måste pitcha det icke urbana perspektivet (mig) rätt. Annars kan de närsomhelst välja bort det (mig). Jag vill att det ska kosta dem lika mycket som det kostar mig. Jag studerar litteratur, vilket innebär att jag även studerar berättelserna om min kropp i världen. Studerar och träder in i diskursen om plats, kulturgeografi, stad och land. Jag lär mig språket. Ler, protesterar (milt).

Och jag tänker igen på Åsa Beckmans text: http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-de-framgangsrikas-sjalvkansla-smittar-alla-stockholmare/ när Kiros skriver, och jag översätter hennes text till mitt: ”Urbana kroppar är bekväma, eftersom de besitter rum som förlänger deras egna former. Att passa in blir ett försök att stiga ner i vad Ahmed kallar för vithetshavet utan att orsaka vågor. Det blir att välja sina allianser, att navigera kring sin (malplacerade) kropp. Det blir att bevara och legitimera strukturen. Det blir att svika sina egna."

Har Åsa Beckman förstått det? Det finns en dubbelhet i hennes text som inte går i hop och som sticker i ögonen just därför att den inte vill syna sig själv på riktigt. Den är inte där, den vill inte och den stagnerar men ändå: den får plats. Den har ingen djupare förståelse för det den vill skriva om. Ändå står den där och den blir i slutet av dagen fel.

Kiros skriver vidare: ”Vita svenskar förvånas ofta av svart ilska. De förväntar sig inte att vi ska vara arga. Inte vi, vi migranter, vi flyktingar eller barn till flyktingar. De förväntar sig vår tacksamhet, vår tacksamma underordning. De beklagar sig över utanförskapet – som om det inte var resultatet av en politik som bedrivs i ett system som är beroende av att vissa stängs ute. (Som om allt handlar om att ha en positiv attityd. Som om det enda vi får drömma om är att klättra uppåt utan att vända oss om, utan att se oss över axeln på de vi lämnar bakom oss, de på vars ryggar vi står.) De beklagar sig över att skuldbeläggas för allt ont i världen. Det är jobbigt och tjatigt. Kan vi inte gå vidare nu?"
Att gå igenom vissa rum eller stadsdelar som svart är att inte passa in. Det är att förkroppsliga en fråga:
”Vad gör du/ni här? Varför är ni inte därborta? Vad ger er tillgång till den här platsen? ” Det är att, genom minspel, kropp och språk försöka signalera: ”Jag har rätt till den här platsen för att jag är som er; jag är inte en annan.”

Som att ”en ung nybitter politisk redaktör från Östersund, som flyttat, och flytt tillbaka till vischan (”klart att man vill hem, där man trivs bäst” – allvarligt talat?!), konfronterar Fredrik Virtanen (som är en lantis från Motala och som man över huvud taget inte bekymrat sig om att läsa) och gör sitt bästa för att (och misslyckas komplett med att) dra av brallorna på Södermalmseliten.” Som att Croneman skriker: ”Vad gör du/ni här? Varför är ni inte därborta? Vad ger er tillgång till den här platsen?

Kiros: ”Sätt dig på tunnelbanan, vilken linje som helst. Notera vilka kroppar som stiger av och på, när, varför.”
Åk ännu länge. Fortsätt notera. Inse: fattigdom och utestängdhet slutar inte vid tunnelbanestationer. Applicera klass och kön på tanken om vem som bor i det icke urbana och notera stilla vems (re)producerade bild din tanke refererar du till.
”Efter ett tag inser jag: jag har rätt till min ilska.”
-

I förrgår höll jag ett föredrag på en seminariedag som hette K14. Föredraget var baserat på arbetet med detta projekt. Föredraget hette "Bara de dumma tjejerna stannar kvar".

Titeln är ett citat från en kille i av gruppintervjuerna vi gjorde med ca 400 elever på gymnasier runt om i Jämtland inför filmen. Jag är i ett postvaliaktagande mood just nu, läser http://www.svt.se/opinion/article2325618.svt som skriver: "Medan vi journalister har varit upptagna med att åka ut till den mer lättillgängliga och exotiska förorten för att skriva spaltmeter om invandrarkillars utanförskap, har vi helt missat det som skett bakom ryggen på oss, nämligen att landsbygden utarmats allt mer."

Sen läser jag Ludvigssons artikel. Där är jag nu. I Malmö.

I dag visas LGH + BIL + ALLT JAG HAR OCH ÄGER på Nordisk Panorama. Du som är i Malmö får gärna komma dit: Lördag kl 14, Söndag kl 19..
Delar ur utställningen har flyttat in på Spegeln och jag närvarar vid båda visningarna.

/Clara

-

#123

Sedan den 27 juli och nu till och med 11 augusti ställs delar av LGH + BIL ut på Byhuset. Fokus ligger på ljudinstallationerna som ligger i rummet och texter tillsammans med en del illustrationer. Gå dit och passa för övrigt på att höra Po Tidholms sommarprat när du har möjlighet.

Läs en recension av utställningen, och far dit!

/Clara

-

#122

Jag fastnar på länkar ibland. De ena leder till de andra. En i mitt tycke fantastisk del (del 7) i en debattserie på åtta delar om identitet i SVD tar mig in i ett nytt författarskap, Einar Askestads. Det är någon gång om året jag springer in i en människa som jag blir så imponerad av språkhanteringen av. Av förmågan att hålla en ton.

Jag tänker på en kvinna som stannade kvar i sällskapet som gick vidare efter visningen av LGH på Tempo. Som hade varit nära vän med Thomas Anderberg. Hon, men även hennes beskrivning av honom, har stannat kvar i mig. Han kunde det där med att vänta, sa hon. Invänta den rätta tiden. Att när en sådan som kan det tar till orda, så är det som en kniv som skär genom smör. Och det kan inte dem som inte kan vänta stå ut med. Thomas Anderberg fick en hjärntumör och blev snabbt sjuk och förlorade tal och ord. Detta sista han skrev i DN, tre veckor innan han dog, tycker jag är mycket fint:

Glimtvis är det som om hjärnan håller på att koka. Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig. Då och då rycker blåsten loss snömassor från taken, och när lössnön frigör sig är det som att se sin vokabulär skingras för vinden.

-

Tillbaka till Askestad. Och länkar som leder mig in på en recension han skrivit i början av denna månaden (juni) av boken Identitärt, i Ny Tid. Det är något i hans ton, även där, som gör att jag tänker att honom tycker jag om. Han kan det där med att vänta och slå till när den rätta tiden är. För övrigt; en person som har en titel på sin debut som heter ”Det liknar ingenting” kan inte vara helt igenom dum. Jag läser förutom detta en blandning av österländska tankegångar om medmänsklighet just nu och svensk 1700-tals historia. Jag tänker mycket på identitetsfrågor, detta valår. I alla pedagogiska sammanhang hänger det där citatet av Kirkegaard med mig.”För att lära en annan människa något gäller det att förstå vad den människan har förstått.” Därför allt det här köpte jag Identitärt idag.

Länk till E A:s artikel i SVD: HÄR.
Länk till recensionen i Ny tid HÄR.
Länk till hela Thomas Andersbergs text "Allt vi inte blir" HÄR.

För övrigt: LGH har fått internationell premär! Väldigt bra. Jag berättar var när det är officiellt.

/C

-

#121

Då ska vi se, Sommar i P1 kritiseras av Kakan Hermansson, som själv upptar etern i sommar, för varande för många vita i urvalet. Man kan också undra hur det stod till med det geografiska urvalet. Karta.

Dock lär ingen förbannad norrlänning make it all the way med den irritationen till SVT Kulturs debattsida. Men heja Marcus Persson i ÖP idag.

"Det nya föraktet för landsbygden" i ETC idag. LÄS!!!

/C

-

#120

Läser en FIN TEXT av Sandro Key Åberg från 1970 i boken Detta djälva Norrland. Skriv ut och läs.

/C
-

#121

BOTTEN I DIG ÄR BOTTEN I MIG.
EUROPAPARLAMENTSVAL OCH YEAH SE PÅ MIN STADSDELS FÖRMÅGA ATT RÖSTA RÄTT.

Jag tycker Europaparlamentsvalet visade på något intressant som jag inte formulerat mig klart om ännu, som är besläktat med det Jonas Thente skrev för några månader sedan och som många skyndade att kritisera. Skriver nedan bara ut det jag satt och tänkte för mig själv i dag vid frukosten så får jag återkomma.

I samband med rasism-debatten om Play (Ruben Östlunds film) blev jag vid ett tillfälle lättad. Det kändes konstigt att iaktta en debatt och bara tänka: va fan, jag fattar ingenting, är det något jag missar här? Det här är ju vuxna analyserande människor som får och tar plats och i vissa fall lön för de här absoluta tankevurpor i offentlighetens ljus. Då var Lena Anderssons artikel den enda som satt ord för mig, på det jag själv inte kunde formulera, men kände. Det att här skyndar någon till försvar, men handlar det mest om att manifestera för sig själv att man inte är eller är en viss typ av människa? Det var uppenbarligen lättare för de flesta att debattera om Ruben Östlund gjort en rasistisk film än vikten av att problematisera att individuella handlingar görs till en grupps handlingar när det är bekvämt. Att förortskillarna som individer också valde att frånskriva sig sin egna individuella förmåga att handla ”rätt”. Genom att handla i skydd av förutfattade meningar om kollektivet. Att det blir ett hamsterhjul där alla verkar för att spelar med. Alla har ett ansvar att stanna det genom att se varje enskild medmänniska för varande just det. Se att detta rollspel tar ALLA skydd under när det passar, lite godtyckligt sådär. Och något av det viktigaste man gör sina medmänniskor är att tilltro dem att kunna ta ansvar för och konsekvenser av sina handlingar. Prövade mot de allmänna principer vi lever tillsammans ALLA under.

Lena Anderssons text finns HÄR.

Debatten efter Play finns HÄR.

Jonas Thentes första text finns HÄR.

Några av de som kritiserade Thentes artikel finns HÄR.

Samma känsla i kroppen fick jag av att iaktta stormen efter Jonas Thentes första artikel, som med Play-debatten alltså. Och så kom Europaparlamentsvalet. Ett val där FI och SD lyfts upp som de stora små segrarna, efter Miljöpartiet. Min Facebook har fyllts av hurrarop om FI’s framgång och bu om SD. Jag iakttar tystnaden från dem jag vet eller kan tänkas har röstat på SD.

Min feed är ett resultat av de platser jag bott på, de sammanhang jag haft och har, de eventuella utbildningar jag tagit mig i genom, de jobb jag haft. FB-feeden min speglar delvis ett genomsnitt av en relativt homogen ung generation i typ Majorna, på universitetet, kanske på en humanistisk sektion. Också lite högpresterande forna elitidrottssatsande människor som nu jobbar som läkare typ. Jag kollar på www.mittval.se och ser att det valdistrikt jag tillhör, alltså den plats jag befinner mig på fysiskt, där röstar 8 personer på V och färre på FI. Alltså inte 8% utan 8 personer. Centern har ungefär en fjärdedel och är med det största parti. Jag törs lova att det är den del av centern som ser centern som ett lantbrukarnas parti. I min kommun har socialdemokraterna ensam majoritet i detta val.

Var har SD och FI gått framåt geografiskt? Vart har de sitt största stöd? Jag hör på Sveriges radio att det är inga lösa skott att tro att FI har starkt stöd i storstadsregionerna. Heller ingen populistisk gissning att SD har starkare stöd i södra Sverige och i gamla bruksorter. De når också fler människor här där jag bor än de tidigare gjort.

Det är viktigt att vara i olika sammanhang för det är då man förstår samhället som bäst, så säger mamma till mig. Någonting där rör debatten efter Thenteartikeln och egentligen någonting som är rörande det mesta som upptar mitt huvud nu. Om det är så, hur kommer det sig att media bestämmer sig för att vara så centraliserad? Att vi i den globala, urbana tiden, som inte gäller alla utan en del, inte anstränger oss eller vågar resa i dens helhet. Vare sig internationellt eller nationellt. Den som levt hela sitt liv i en urban miljö är näppeligen ett dugg mer berest än den som levt hela sitt liv någon annan stans. Det handlar om värderingar. Och dessa värderingar handlar om vem och vilka strömningar som har företräde i att teckna berättelserna. Många kritiserade Thentes text men jag satt hela tiden och tänkte vilka är dem då, vart bor dom, vilka gör de sig till försvarsadvokater för? Det har någonting med klass att göra och plats att göra i en mix. Det har någonting att göra med det Lotta Svensson påtalar, att vi måste lägga klass och kön på diskussionen om glesbygdens problem och stadens privilegium och vi måste prata om konsekvensen av en centraliserad media som vid dagens slut kanske inte alls känner samhället så bra.

”Vad sker med alla människor pappa när rasismen är utrotad?” Det var det finaste meningen på sjukt länge.

Hur avlångt är egentligen detta land?, sa Stig Classon i denna fantastiska film.

/Clara

-

#120

Jo, men nu har jag fått svar från Morgonpasset (se inlägg #118) och även svarat:

MORGONPASSET's SVAR:

Hej Clara, sorry för sent svar!

Tråkigt att du blev så upprörd av "Bräcke-programmet".

Under programmet skämtar vi hej vilt om högt och lågt, som du säkert vet. I detta program handlade det om den kommunrankning som David hade hittat. Här kom kängor om både storstan och landsbygden och eftersom Bräcke hade tagit över Hannas favoritstad Grums plats, längst ner på listan, så hamnade mycket fokus på det. Men det hela är humor och satir från vår sida. Programledarna kommer inte heller från Stockholm och även de känner igen fördomar angående småstäder/landsbygden/förorter. Just därför driver de med dessa.

Vi fortsätter skämta om högt och lågt och så hoppas vi att de som tycker att det är roligt fortsätter lyssna. Vi älskar engagerade lyssnare och det är alltid roligt när ni hör av er med åsikter och synpunkter, fortsätt gärna med det framöver.

Ha det fint!

MITT SVAR:

Ok, fortsätt skämta på och befästa urban norm om det känns gött tills poletten trillar ner att det faktiskt är på bekostnad av andra och inte er.

Kanske kan det vara klädsamt att skämta lite och fördjupa mannen som norm, vithet som norm och hetrosexualitet som norm också? Och om korrelationen där emellan är en svår nöt att knäcka för er, om ni bara: VA?, vadå men vi bara skämta... så är det liksom bara att läsa på. För det är typ exakt den reaktionen som alla som sitter på ett tolkningsföreträde och initialt börjar fatta det reagerar...Vadå jag är inte rasist?, jag bara sa så typ. Tänk på er själva som Biancas snubben... fast i denna norm. Ni är typ sketchmaterial, vilket är jävligt gött... så vi kanske ska fortsätta att maila lite med varandra:-)

Jag vet att programledarna inte KOMMER från Stockholm, I'm from the hood nigger what kind of facts are those känner jag lite för att svara på det klena argumentet. Det är liksom kanske från dem som gjort exakt den samma resan som era alibin, som just landsbygdsförakt visar sig som värst. Det kortet kör ni för övrigt jämt med när ni får kritik på det här området.

Ha det fint ni med!

/Clara

#119

Saker jag tänker på i efterkant av Fokus undersökning "Bäst att bo 2014".

Börja med att läs denna genomgång.

Tänk därefter på denna mening i Filosofiska rummet om fysikens skapelseberättelsen:

"90% av befolkningen i västvärlden kan inte se en stjärnhimmel länge, på grund av ljusstörningar, apropå att beröva människor meningsskapande strukturer".

Lyssna därefter på P3's samtal med Malin som kommer i från den plats som i Fokus undersökning rankast lägst.

Detta skrev jag till Morgonpasset i P3 i fredags (jag har inte fått något svar):

När jag ser profilbilden av er som jobbar med Morgonpasset tänker jag på normer som vi förhåller oss till. Jag ser bland annat Soran Ismail som jag hör kämpa emot och påtala rasism som det här samhället visar. Jag vet att flera av er kämpar i de olika forum ni har för att synliggöra normer som gör att det här samhället är svinsvårt för vissa att leva i. Därför att andra sätter sig över dem. Får definiera frågor som påverkar deras liv, lägga samtal på en nivå som gör att inga vettiga frågeställningar eller aspekter kommer till tals, eller bara allmänt beter sig så in i helvete okunnigt utifrån tolkningsföreträden eller normer som detta samhälle skapat och lever under.

Miriam G skrev klokt i Kristianstadsbladet för nån vecka sedan om att fatta att man i vissa sammanhang bara får backa från tolkningsföreträde och definitionsrätt:

"Vi lär oss av historien. Vi utvecklas. Moderniseras.(....) Och så här är det – det spelar ingen roll om du lägger exakt noll värdering i ordet X eftersom du inte har tolkningsföreträde inom det här området.
Det inte är du som bestämmer om något är kränkande för någon annan. Hänger du med? Det. Är. Inte. Du. Som. Bestämmer."

Jag tänker skippa att prata om landsbygdsförakt med er eftersom det som förenar er, oavsett hudfärg, sexuell läggning och klass kanske är PLATS. Vi bor i det land i Europa som urbaniseras snabbast i Europa. Vi bor i ett centraliserat land. På samma vis som en plats blir utflyttningsplats, blir en annan plats inflyttningsplats. Denna plats är den plats där ni bor, lever era liv och sänder Morgonpasset i P3 ifrån. På samma vis som andra bara kort hänvisar mig till att LÄSA PÅ kring andra normer där jag kanske står lite frågande och bara: "Vadå? Blev det fel nu?" tänker jag göra detsamma med er: TA DEL AV HISTORIEN, TA DEL AV VÄRDERINGSPROCESSER KNUTNA TILL URBANT/RURALT. Kom därefter tillbaka kan vi prata om hur ni använder sändningstiden till att prata med Malin från Bräcke den 16 maj.

Uppenbarligen vet inte någon av er ett dugg om det urbana som norm. Inse att ni använder samma retorik som den som framhärdar att få säga ”negerboll” använder, när ni framhärdar i att bygga radio på landsbygdsförakt. Inse att den lilla axelryckningen och ”Ja men va? Det var väl inte så farligt...Vi tycker inte att det var föraktfullt...Måste du bli sur...Vi bara skämta...Men vadå, vi prata ju med en Bräckebo och hon sa....”, är EXAKT samma som används emot feminister, antirasister etc som försöker påtala just OFÖRMÅGAN HOS VISSA ATT FATTA ATT I JUST DEN FRÅGAN ÄR DET INTE DU SOM HAR TOLKNINGSFÖRETRÄDET. DET. ÄR. INTE. DU.

Inse att P3’s oförmåga att förstå att Bräckeprogrammet dryper av landsbygdsförakt och att ni beter er HELT SJUKT faktiskt, är samma mekanismer som gör att folk sätter eld på bilar i förorten. FATTA.

Så yes man, du som föreslog att Bräcke är en plot för en svensk film... Tänd upp i hjärnan för f*n och fatta att du ser en massa stereotyper i filmer som skildrar svensk landsbygd. Filmer av regissörer och produktionsbolag som befinner sig i en storstad, som gör karikatyrer av det icke-urbana som finns för dig att spegla dig i, som finns för dig för att bygga ett vi och dom? Som är ett stort jävla problem och en sorg för många människor. Fattar du inte att det du ser är ett enda stort spektakel som regisseras från ett urbant perspektiv? Läs på om värderingsprocesser knutna till urbant/ruralt i reproduktion i svensk media, sätt dig som en gam över din leksak på vägen hem och googla på det. Och så kan du ju invänta en film från Bräcke. Den lär inte ser ut som den ser ut i ditt huvud nu.

Fattar ni hur KLASS är ett perspektiv, också i den här frågan så fattar ni hur j*vla mkt klassförakt ni också lyckas peta in i er sändning.

Igår var det val till Europaparlamentet. "De är viktigt att vara i olika sammanhang för det är då man förstår samhället som bäst", sa mamma till mig i veckan. Jag tittar på statistiska staplar över platser jag bott på, olika partiers stöd där och här.

/Clara
-

#118

NU. Nu är boken här, 208 sidor med en dubbel DVD/CD och du köper hela paketet för 350:- som privatperson och 400:- som institution. Det markerar slutet för den kreativa processen inom LGH + BIL + ALLT JAG HAR OCH ÄGER. Kanske blir det en nostalgisk summering någon gång men tiden för det är inte nu.

Tiden nu är en fantastisk tid. Jag sitter just nu och lyssnar på ett radioprogram från P4 Värmland. Tjejer och kvinnor på glesbygden. Jag hör Amanda Ooms kåsera ett kåseri jag inte förstår med en röst med ett anslag jag inte förstår. Jag hör två kvinnor jag vet att jag snart ska träffa prata. Jag tänker på vad som är i görningen. Jag tänker på att vi just nu visar filmen på Folket Bio Regina i Östersund och dessa datum finns fortfarande kvar: 17, 24, 31 maj. På att detta ämne debatteras och att det är en skam att inte se fler politiker i salongen.

Jag tänker på baksidan på boken. På anslaget. På obehaget jag känner att ha den tonen samtidigt som jag tänker att det är enda chansen att få vissa jag vill ska lyssna att lyssna.

Tänk att boken finns nu. Att filmen finns, att ljudinstallationerna finns.. Tänk att förpackningen ser ut som den ser ut. Vilket jobb Ronja har gjort.....! Jag skulle vilja att alla ni som läser detta förstår att den här boken, omslaget, allt det grafiska jobb som Ronja gjort har gjorts under den situationen att hennes mamma är väldigt sjuk. Att det sista halvåret på många vis varit ett skypande från sjukhus, på kvällstid när det gått. Jag känner mig så glad på vägnarna av en fysisk produkt, och att vara producent för ett projekt, som jag aldrig förr gjort! Och då har Vapen och Dramatik ändå gjort väldigt mkt fint!

Nu ska jag förbereda en föreläsning på ämnet urban norm. Min subjektiva känsla av att växa upp och influeras av de värderingsprocesser som är knutet till urbanitet och lokalitet. Om min känsla av hur viktigt det är att börja sätta ord på dessa värderingsprocesser, sätta dem i vidare kontext. Detta är den i särklass roligaste föreläsningen jag någonsin fått anledning att förbereda. Arbetstitel:

DET SPELAR MINDRE ROLL OM DET ÄR EN ILLUSION.

/ Clara
-

#117

Davve, Tomas och Tobbe. De tre räddade många dagar för mig under min skidgymnasietid, som ensam "skidis" i min samhälle/samhälle-klass. De tre personerna var fantastiska. Roliga, kloka killar/män från Gve och/eller Hakkas.

David öppnar Väärt's (som är dem som står i skogen på bilden ovan) nyaste album med delar ur en dikt som heter "Vår ropande röst", i sin helhet, men "Gudlös predikan" som albumspår #1.

Kristina Ernehed skriver om Väärt och recensioner här. Tar upp såna meningar som skrivits, typ "Motståndet mot ”staden” och ”söderut” känns mer som en begränsande än befriande approach. Synd.” Läs och begrunda.

Avslutar med att jag tycker man kan läsa en fin intervju i Miljömagasinet här och Davids dikt i sin helhet: här.

/Clara

-

#116

Sitter i denna "föränderliga värld" och iakttar detta:

TV4 stänger alla lokala sändningar

och tänker på detta som också skedde relativt nyligen.

TT överger halva Sverige

Tanke, aktion, tanke, reaktion. Någonting har börjat koka på nytt i Vapen och Dramatik, någonting fantastiskt ska ske. IMAGINARY RESIDENCY är fröet till någonting nytt, som rör detta och mkt annat. Just nu är det in the making. In the beginning. Men det är så vansinnigt aktuellt och det kommer bli fantastiskt, MER OM DETTA SNART!

/Clara
-

#115

I morgon lämnar vi in boken/skriften på tryck. Det är ett stort steg och en slags "sy ihop det" känsla. Den blir 210 sidor och Ronja har gjort ett fantastiskt jobb med att sätta samman och formge detta projekt. I samma vända tror vi att vi lämnar in DVD-omslagen på tryck och nu saknas alltså bara DVD och CD med ljudinstallationer som vi inte heller tänkte vänta med då detta kommer tillsammans med boken.

Idag anmälde jag LGH till Nordisk Panorama i Malmö i september och vi har en plan som vi hoppas på mot utländska festivaler.

Svenska Filminstitutet har beviljat lanseringsstöd.

Jag har fått många fina mail efter Tempo, tack alla ni som följer detta projekt. Det har bara börjat har jag en magkänsla av. Det har varit fullt ställ i livet detta år.

Delar ett debattinlägg jag skrev till DN för en månad sedan, på en krönika av Åsa Beckman. De framgångsrikas självkänsla smittar av sig på stockholmare.

Läs det här: till DN i februari 2014, svar på Åsa Beckmans krönika.

/Clara
-

#114

-

Det står i katalogen att vi ska se en film
där utflyttningsfrågan står i fokus. Men det ska vi nog inte.

Sverige är ett av de snabbast urbaniserande länderna i Europa.
Det betyder att lika mycket som det finns
en plats som lämnas utflyttad
blir en annan plats inflyttningsplats.

Jag läser en krönika i Metro förra veckan.
Nu lämnar jag landet lagom hette den och handlade om en tjej som skrev att nu lämnar jag landet som aldrig passat mig och köper en paljettkappa,
så so long era vinterglåmiga mutherfuckers
men jag behöver växa och det sker i New York.

1300 hade tryckt like
och vi sitter i bilen och raljerer över om man kanske skulle ta och sätta upp samma text på anslagstavlan i byn bara:

Alla vi kan inte fly byn.
Jag fattar att jag är priviligerad. Men jag unnar mig. Jag tror att jag är nåt. Jag behöver få sluta hålla tillbaka. Annars dör den där inre orkanen helt. Och jag blir precis sådär passivt aggressivt bitter som vemsomhelst kan bli av ännu en vinter i den här lilla jävla konsensushålan.

Vi fortsätter och raljera,
ok inte byns anslagstavla då
men typ en krönika i Östersundsposten.

Alla vi kan inte fly småstan. Jag fattar att jag är priviligerad.
Fuck off lagom
nu är det jag som köper en excentrisk jävla paljettmantel.
I (läs in valfri stad, i krönikan stod det New York)

Den här filmen handlar om vi
som tryckte svinsnabbt på tangenterna
att vi typ fattar att vi är priviligerade
filmen handlar om vi som flyter ovanpå
vi som inte lät den där utflyttningsfrågan bli vår fråga.

Det är våra attityder
och var vi får och fick
dom ifrån
som står i fokus.

Det är oss filmen handlar om och det
är till oss den här filmen är för det är
hos oss formuleringsprivilegier och makten ligger.
Det står i katalogen att vi ska se en film där utflyttningsfrågan står i fokus. Men det ska vi inte.

Denna text läste jag i Göteborg innan premiären. Det kändes fint.

/Clara

-

#113

Det är den 17 januari 2014 och snart är det premiär. Det är samma vecka som SVT granskar DETTA. Dessa sista månader har jag knappt skrivit ett ord här. Vi har ljussatt och textat tillsammans med två för mig nya människor och samarbeta med: Sol Vikström och Ingrid Eng. Det har känts väldigt fint. Och jag har skrivit.

Så: på söndag den 26 januari har LGH + BIL + ALLT JAG HAR OCH ÄGER premiär på Göteborgs filmfestival.
Du bokar biljetter HÄR. Filmen är 49 minuter. Jag känner mig väldigt stolt över att vara där vi är nu och väldigt tacksam för de relativt få men otroligt duktiga människor som finns runt mig och som har hjälpt den i mål.

-

#112

Landsbygdens öde debatteras här av Po Tidholm och Jonas Sjöstedt.

-

#111

Just nu är det så att LGH ljudläggs. Att vi närmar oss sista veckan av fixerier. På lördag firar FilmPool Jämtland 20 år och Vapen och Dramatik visar filmer mellan 13-16. Då tänkte jag göra en slags testvisning av där den är nu. Kom om du vill och kan.

Och boken jobbar Ronja med för fullt. Och jag skriver små anteckningar till stöd för att skriva något slags förord till den. Over and out, ursäkter för frånvaro här till förmån för närvaro i slutskeedet.

-

#110

Förra veckan köpte jag en bok: BETRAKTELSER av Erik Holmstedt, utgiven av Teg Publishing 2013. Det är en bok som på många vis är släkt med allt jag tänker på nu. Det är en bok med fotografier där EH har samlat bilder från sin trakt. Han är uppvuxen i Norrbotten. Jag kände ett släktskap till både innehåll och form. Ock så tänkte jag på att plats, som är ett ord som jag använder oundvikligen mycket i det här projektet, kan bytas ut mot trakt. Att trakt på något vis låter ana relation till plats. Det är en fin bok tycker jag. Med fina texter i också. Kristina Mattson har skrivit en text. Hon är en person som jag tycker jag har läst om i flera sammanhang. Nu ligger en bok av henne här hemma också som heter Landet utanför efter att Ronja tog en tur till biblioteket för projektets räkning.

Andra böcker som ligger hemma som ett sista skrik av inspiration innan voiceover texter till filmen låser och läses in är: Urbaniseringen, Sveriges Historia under 1800- och 1900-talen, Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län, Det svenska samhället 1720-2006 och Utflyttare och Kvarstannare. Även två böcker av Lars Lerin, tre böcker som på något vis involverar franska filosofen Simone Weil och två böcker av Martin Buber som jag inte läst finns i traven men de kom redan förra veckan.

Idag tänkte jag på Anja Pärsons sommarprat förra året. Att jag blev rörd. Att Ronja stängde av. Att de flesta lesbiska vänner jag har blev provocerade.

(När jag var 13 år åkte jag på Anja Pässons rygg nerför en backe i Funäsdalen. Jag hoppade på kryckor och hade åkt skoter upp i backen för att se på en tävling, hon frågade om jag ville ta mig ner till parkeringen när alla var påväg hem. Hon var väldigt stabil och stark att sitta på ryggen till. När jag var 23 år jobbade min kompis i en butik i Umeå. Butiksägarinnan och Anja hade precis börjat träffats. Det var hemligt då.)

När Anja 2012 berättade att hon var levde med en kvinna stängde min lesbiska kompis av radion efter ett tag. För att Anja sa att hon inte ville göra det till en politisk fråga.
Man kan inte bara välja bort det politiska, sa hon.
Jag är bara Anja, säger Anja Pärson.
Vad tror du det är för kamper som har föregått det då, att du kan vara på radion och säga allt du säger, vem har tillsäkrat dig det utrymmet?, sa Ronja.

Det liv du lever kan andra ha lagt grund för och på samma vis kan det liv du lever nu ligga till grund för andra i en annan tid. I morse när jag satt själv och läste i Betraktelser, la det undermedvetna ihop det med gårdagens fyrtioårsfest. Vi dansade till Euskefeurat, Glesbygd’n, P-Danjelsa m.fl någon timme innan jag for hem, i skogen mellan tre militärtält, utanför en stor hangar på en plats som när jag cyklade den långa grusvägen som ledde dit slog mig som ”utanför ära och redlighet”. Det finns en känsla att tassa i kulturella uttryck som inspirerats och talar om trakter en själv har relation till. En igenkänning och en relevans. Så kändes det i mig i går, känslan av sammanhanget och känslan av stolthet.

Det är det jag tänker gör att Ronja stänger av radion. Varför är inte Anja stolt över att vara en del av ett lesbiskt sammanhang? Varför distanserar hon sig själv, sin egen individ till det?
Som Liv Strömqvist avslutade sitt fina sommarprogram som jag hörde i förrgår först:
Vad är kärnan i frigörelse? Att inte längre skämmas inför sig själv.

(Jag har ju vetat att Liv Strömqvist ska sommarprata. Men inte orkat lyssna. Det ska bli jobbigt. Hon ska prata om mens. öh. Palla orka. Men så bara: Fan vad bra hon pratar om det här. Vad roligt hon verkar ha det. vad kul allt verkar, vad grym hon är. Att ta ställning, det politiska i att bara göra exakt just det, så jävla kul, så jävla inspirerande.)

Så: det som slog mig idag var också detta när jag googlade Metronormativitet. Jag, som jag tänker nu, vill inte bo i någon av storstadsregionerna igen. Jag inte är med på det som sker. Jag är inte med ideologiskt på att människor tappar vardagsrelationen till glesbygden, till naturen (och då menar jag inte en park eller något slags gemensamt grönområde) utan till fjäll, till skog, till tystnaden. Jag vill inte ha det så och för mig är det politiskt nu. Samtidigt som det är individuellt. Här har jag inte alltid varit i tanken. Inte så här tydligt har det stått fram för mig. Jag tycker om att fördjupa mig i hur urbaniseringen framkommit, jag tycker om att förstå och se på det, att förhålla mig till det.

”Metronormativiteten styr vår syn på var möjligheterna finns”, skriver Kristina Mattson i förordet till Betraktelser, och runt mig är det alldeles tyst, fjällen är långt borta på andra sidan sjön. De sammanhangen, de politiska sammanhangen, formuleringslängtan, ensamheten.

Min vän Kristina Ernehed skriver sina tankar om staden HÄR och min söndag av text och inspiration fortsätter nu.

-

#109

Dagen består av att skriva och läsa voiceover, läsa om något spännande HÄR som lovande lovar omdefinera norrland och se min syster som här inte presenterats närmare än Sanna heter du, du som är min lillasyster designa en fin scarf för Houdini tillsammans med sin formgivningstalang till pojkvän.

-

#108

Vi går i gang med sluttklippning på Lgh+bil. Nu hender det.

/ Mariken

-

#107

Integrationsministern skriver HÄR om att man kollar om möjligheterna för att flytta ut diskrimineringsombudsmannen och en stab på 100 pers runt om till Rinkeby/Tensta.


"Statliga och kommunala institutioner ska finnas närvarande där människor upplever sig som längst bort från samhället. (...) Sverige ska hålla samman. Vi ska vara ett land där människor känner tillit till samhällets institutioner, tillhörighet med varandra och delaktighet i demokratin. Sverige ska vara ett land för alla".

När jag åkte skidor sades det att man inte skulle säga ska utan kan.

"Statliga och kommunala institutioner kan finnas närvarande där människor upplever sig som längst bort från samhället. (...) Sverige kan hålla samman. Vi kan vara ett land där människor känner tillit till samhällets institutioner, tillhörighet med varandra och delaktighet i demokratin. Sverige kan vara ett land för alla".

Att det är riktigt att inte placera alla beslutande organ på en plats är ett bra beslut. Det baserar sig på en logik som inte slutar eller börjar i staden och dess eventuella utkant. Det är viktigt att inse att man till stor del ser till det man står i. Därför behöver man förflytta sig om man har som uppgift att klara av att se bredd och förstå andras synvinkel. Jag läser det som en tanke att DO inte bara vill eller ska eller kan sitta innanför en viss yta och ta beslut som rör platser och förutsättningar man inte känner.

Jag läser också en retorik och ett språkbruk som ger mig gåshud. "Platser där det finns ett utbrett utanförskap" pratar integrationsministern om. Jag hör sjukt höga sirener i den retoriken som handlar om ett "utanförskap" som inte preciseras men som för att egentligen existera som ord kräver en definition av "innanförskapet". Utanförskapet förutsätter innanförskapet, detta "innanförskap" som har allt att vinna på att att aldrig defineras.

"Det har ett viktigt signalvärde att samhällets institutioner finns närvarande där människor upplever sig som längst bort från samhället. En flytt av offentliga förvaltningar ökar också behovet av servicetjänster runt arbetsplatserna vilket i sig kan generera nya arbetstillfällen. Allt för länge har det funnits för få myndigheter, företag och andra aktörer som har förlagt sin verksamhet till landets utsatta områden."

Samtidigt som TT totalcentraliserar sina bevakningskontor.
Samtidigt som jag har en upplevelse av att ordet "samhälle" och meningen "Det har ett viktigt signalvärde att samhällets institutioner finns närvarande där människor upplever sig som längst bort från samhället" bara är att claim:a ordet SAMHÄLLE till något som Erik Ullenhag inte närmare vare sig kan eller törs precisera.

Vad är en upplevelse av att vara del i ett samhälle idag med den politik som slänger sig med ordet utanförskap så fort en människa inte lönearbetar. Jag skäms för bristen på logisk härledning i det språk man använder.

Och så tänker jag på DEN HÄR artikeln och meningen: Sätt dig på en spårvagn eller tunnelbanevagn och res mot en förort och se med egna ögon var svarta kroppar i allmänhet befinner sig i Sverige: i periferin, längst ute på linjen, i tystnaden, i fattigdomen, innerst i kampen.

Jag minns hur jag reagerade. I periferin. Om förorten är så perifer, vad är vi då i relation till?

Och återigen tänker jag på separatism, att ta kontrollen över den plats man uppfattar som sin och jag tänker på DENNA text ang Husby men lika mycket ang periferin och det såkallade utanförskapet. Att vi ser berget och tar oss an det utifrån den plats vi befinner oss.

Jag läser en helt fantastisk text omMEDELKLASSENS SJÄLVBEDRÄGERI.

-

#106

över bron
ser jag bort mot fjällen
in mot stan
far skogen alltid sidleds bortöver
åsså du då himlen
de är alltid så mycket drama med dig

-

#105

Gick mellan Rödön och Östersund igår för att spela fotboll. Det är ca 2 mil för att komma in till stan. Tänkte på en sak då. Jag tänkte på det också när jag var i Rwanda. Det att transportera sig. Att vi är i en tid där det liksom är en idé att transport inte får/ska ta tid. Iaf att ju kortare tid det att transportera sig tar, dessto bättre. Jag tror inte helt på den effektiviseringsprocessen i alla led. Vägen är målet kommer sig ganska bort i vår tid.

Lyssnade, lite paradoxalt, på DETTA program i hörlurar på vägen in.

Homo Globalis. Så kallar Carlo Strenger den klass människor som håller på att formas av den nya, sammankopplade världen. Homo Globalis delar värderingar och har inga problem att förstå varandra och samarbeta över nationsgränserna. Däremot finns det en risk att den nya sortens människa har svårt att finna mening eller skapa sitt eget liv med den globala marknadsplatsens krav och ideal. Thomas Lunderquist har träffat den schweizisk-israeliska filosofen, psykoanalytikern och samhällsdebattören Carlo Strenger i hans hem i Tel Aviv för ett samtal om detta, men också om hur han som israelisk vänsterliberal intellektuell ser på Israel-Palestina-konflikten.

-

#104

Formuleringen: ”Vi skojande lite om hur lite det finns att göra”.

Felet: Vi hade eventuellt en agenda som går ut på att bekräfta idéen om hur lite det finns att göra på glesbygden när vi gjorde det här reportaget. En bild som ofta tecknas där ”att göra” är att ha utbud en stad erbjuder runt hörnet. En satan så tröttsam nidbild helt enkelt för vissa. Den väljs att reproduceras.

Om vi ska tala ur skägget: ”Vi skämta lite om hur stora läppar vissa afrikaner har men då ska de ju alltid komma nån surdeg och böla kring något. Aldrig får man ha kul.”

Läs en NY TEXT om "glimten i ögat" som kom till efter att en vän hörde av sig till Sveriges Radio ang landsbygdsförakt.

-

#103

Vad vill jag när jag påtalar den urbana normen? Vill jag bort från åtskillnanden, idéen om platsen som en accessoar och vad den för med sig i möten mellan människor? Jag vill förstå någonting om hur geografisk plats skapar positioner. Vilka idéer som direkt och indirekt geografisk plats för med sig i möten mellan människor.

Läs en NY TEXT om hållning och princip som kom till efter dessa artiklar i DN.

MED ERFARENHETEN SOM ESSENS (DN, 6/4-2013)
ALLMÄNMÄNSKLIG MAKTUTÖVNING (DN, 3/12-2011)

-

#102

Ah, som jag har gått och väntat på det här just nu!!: En TEXT som väcker blod och tanke. En riktigt inspirerande text av akademiskt slag, från ett relativt nytt och som det synes välartikulerat band: KÖNSFÖRRÄDARE.

PS:et i texten är ruskigt relevant !! och något som jag kommer och måste att ta upp genom detta projekt. "Regionalistiskt förtryck" och/eller exofiering...Hur komma förbi "löjets skimmer" i den diskussionen? "I ett läge som dagens, då lokalpatriotism ibland används som ett motiv för att stänga ute människor födda i andra tidigare kolonier" samtidigt som de som är snabba på att sänka detta löjes skimmer över diskussionen ofta sällan reflekterat över den urbana norm de själva har i ryggen.

Tror jag har en text som ligger på lut här strax.

-

#101

Läste TEXTEN jag skrev till utställningen för HEIMBYGDAS årsstämma i helgen och blev uppringd idag av LRF som ville ha en krönikör. Kul. Sen damp det ner ett spännande mail om en helt annan sak men yeah man blir glad när folk gör bra grejer, PUBLISHINGVISIONÄRER i ens gamla hoods. Mer om det eventuellt framöver på VAPEN OCH DRAMATIK.

Det HÄR är det vackraste jag hör just nu och så kollade jag upp vem som ligger bakom själva släppet. Och se exempelvis DEN HÄR strålande grejen. Fy fan vilket fint vis att förpacka musik. Som en slags minimalistisk limiterad speldosa. Äh framtiden alltså kom och sälj eller själp den HÄR trötta draken över kanten.

Nog med omvärldsanalys. Jag ska pröva att gå in i en ny klippperiod. Rävarna stryker runt knuten. En mus hade dränkt sig sig själv i vattenhinken. Solen är uppe vid 6 och ibland är jag också det.

-

# 100 NÅ STOPPET DET AKKURAT

en dame og banket på ruta vår på Grünerløkka i Oslo, fordi hun var interessert i å ha et av disse bildene i stua si.

/ Mariken

--

#99

Att leva i diasporan behöver inte betyda detsamma som att leva i exil. Att längta hem behöver inte vara till huset, marken, stenarna där barn man lekt. Att leva i ett annat land, ett annat språk eller en annan kultur än den som man betraktar som sin, kan förvisso vara frustrerande. Men det kan också innebära en kreativ potential.

Det jag sitter och lyssnar på hör du HÄR.

-

#98 ALLA VAR DÄR OCH VI HADE ROLIGT.

Han säger inte så mycket min farbror.
Vi sitter och pratar om ”Dansbanan i Täfteå”.
Min faster försöker förklara varför de inte tycker om programmet.
De brukar åka och dansa på den dansbanan.
De kan man ju inte göra nu;
”Man verkar ju koko” säger hon.

Läs en NY TEXT som jag skrivit på under flera år efter SVT sände ett program som hetter "Dansbanan i Täfteå" och som bygger på tankar efter en mailväxling med programansvarig Gunilla Nilars.

-

#97

Håller just nu på att lyssna igenom DEN HÄR PROGRAMSERIEN från Sveriges radio under 2012.

Svartvinbärsbuskarna har snöat över och påsken är strax här, då kan man med gott samvete lyssna på den HÄR fantastiska (jul)musiken.

/Clara
--

#96

Munch gillade att ta med sig själv som skugga i sina målningar. Här en promenad på Rödön under en arbetspaus. Numera är Rödön bara boende (!). Väldigt skönt och fantastiskt. Mkt ska ske i den nya ARBETSLOKALEN. Den får en egen presentation snart.

-

#96

I oktober skrev Mariken en text som hon läste på utställningen och som tillsammans med en text jag skrivit publiceras nu i mars i ett nytt norskt magasin som heter Fanfare. Den är viktig och fin och lyder som följer:

Du som aldri har blitt konfrontert med disse ordene kan slutte å lese nå.

Jeg og Clara går i Oslo om natten. Vi har snakket om ekonomi. Om Vapen och Dramatik.Hvordan syns du egentlig det går? Har Clara spurt meg. Og jeg kjenner jeg blir redd. Som at jorden rister. Clara har bodd i Oslo i snart et år. Jeg har fått en baby. På kontoret har jeg ingen fast plass. Clara går på yoga på Sagene. Bor i et kollektiv. Jeg savner deg der sier hun og mener kontoret.
Hvordan går det egentlig?

Vi holder på med et prosjekt som heter Lägenhet + bil + allt jag har och äger. Det handler om hvordan vi vurderer plasser. Om hvor man ser for seg at et riktig liv kan finne sted. Når dette prosjektet er over tror jeg du har et sted som du kjenner er ditt, husker jeg at jeg sa til
Clara en dag.

Jeg vet at hun trenger naturen. Trenger å vare i den ikke å måtte ta seg ut til den. Det er som jeg vet at det lille huset kommer til å dukke opp. Og det kommer nok ikke til å dukke opp i Oslo.

Har du måttet forklare for omverdenen at du flytter hjem til Oslo?, har Clara spurt meg flere ganger. Nei, det har jeg ikke, svarer jeg. Det er aldri noen som har stilt spörsmålstegn ved det. Og varför er det så?, spör Clara. Hun spör meg en gang i Frognerparken. Hun spör meg når vi sitter i sofaen i Toppnäset i Jämtlands skoger og jeg filmer henne.

Vi er på turné i Jämtland. Hvor passer du?, spör jeg ungdommene. Tror du du kommer til å vare her lenge til? Noen vil dra. Noen vil bli. Noen har en egen mindre hjemplass som venter på dem. En jente kommer fra et sted der det bor 10 familier. Når jeg spör henne om det er noen hun ser opp til svarer hun kusinene sine som har blitt boende og klart å skaffe seg arbeid der. Jeg husker gutten som fikk grössninger da jeg spurte ham om hvordan han tror han ville trivdes i en storby. De som stanner er de som nöyer seg er det noen som sier. De som drar er de som har for höye krav er det en annen som sier.

Jeg er tilbake i Oslo. Jeg triller barnevogn gjennom gater med våt snö. Tar bussen hit og dit. Leverer en memorystick. Leverer et barn. Skriver under en kontrakt. Skriver meldinger til venner og inviterer på middag. Og ingen kan. "Alle var der og jeg traff ingen" heter en tekst jeg begynte på en dag. Det der med å flytte hjem. Det der med hvordan det voksne livet skal se ut. Da vi lagde en av våre förste filmer sammen – Kanskje i morgen skrev jeg en liste over alt jeg önsket å ha med i filmen. Og måten jeg ville filme på. Sånn pröver vi å tenke med Vapen och Dramatik og med alle våre filmer. Alt vi lengter etter å gjöre skal få plass i Vapen och Dramatik. Det som er viktig for oss skal få plass.

Vi står på gata i Oslo og har snakket i snart to timer. Og hvordan syns du egentlig det går? Har vi snakket om. Den tryggheten som det gir å ha funnet hverandre, Ronja, Clara og jeg. Vi snakker om det utfordrende for Clara i å vare i Oslo. Og Clara blir sint når hun snakker om det. Og jeg blir sint. Vi snakker om det at jeg fikk barn. Det selvsagte i at det er hun som har flyttet til Oslo og ikke jeg til Östersund. Hun er sint på meg nå og roper til meg og jeg roper tilbake JAMMEN FLYTT TILBAKE DIT DA!

Og et halvt år senere viser du meg bilder fra huset du har leid i Jämtland. Og jeg ser at du passer der. Dine plakater og dine tepper i det lille huset med åpen peis midt i rommet. Og så er det plutselig sånn som jeg tenkte det kanskje kom til å bli. Og det er fint. Og det er trist. Og jeg begynner på Yoga på Sagene og går til din yogalärer Maria. Og jeg går og har med meg Jämtlanske ungdommers röster i hodet når jeg krysser Kirkeveien. Og jeg tenker på at jeg har lyst til å si til deg hvor mye det å ha jobbet med Lägenhet + bil har forandret meg. At jeg tenker annerledes nå.

Mariken,
oktober
2011

-

#95

Ny skiva från en som trollar jävligt bra med orden tycker jag. Den HÄR har gått på repeat sista dagarna. Och DET HÄR är ju fan helt fantastiskt, Lars Stenberg som spår 11 på nya skivan.

-

#94

Jag längtar efter arbetslokalen som strax blir klar att flytta in i på Storgatan 56, Tullgatan 6.
Jag har tagit en liten paus för att samla energin inför slutklippning av LGH + BIL. Bland annat har vi varit på Göteborg filmfestival och visat en ny film som heter Bävan som är en 18 minuters dokumentär. I Göteborg på Filmfestivalen var jag på ett seminarie som hette Hembygd – någonstans i Sverige. Så här beskrevs det:

Vad finns det för idéer kring begreppet hembygd och vem besjunger hembygden idag? För många klingar hembygd som något gammalt och förlegat även om hembygden är föränderlig, i ständig rörelse och skapas av de människor som lever där. Genom historien har begreppet använts, och används inte minst idag i Sverige och Europa, av olika politiska krafter för att reproducera ideologier och samhällsbyggande. Våra filmarkiv är fyllda av gamla hembygdsfilmer, men vad är egentligen en hembygd? Är det samma sak som hemma? Vem känner sig hemma i hembygden och vem känner sig inte hemma där? I ett samhälle där allt fler osynliga murar byggs, vad betyder det väl inrutade område som brukar kallas för hembygd, och är alla välkomna i hembygden?
Medverkande: Jan Nordwall, generalsekreterare Sveriges Hembygds­förbund, Hynek Pallas, filmkritiker, journalist och doktor i filmvetenskap, Annica Carlsson Bergdahl, författare och producent, Mikaela Kindblom, filmskribent och handläggare på Kungliga Biblioteket audiovisuella me­dier samt Helena Modin, chef för Filmarkivet i Grängesberg, Kungliga biblioteket
Moderator: Pelle Snickars, chef för forskaravdelningen på Kungliga bib­lioteket

Jag tyckte framförallt att det var intressant att det var så luddigt definerat begreppet hembygd i seminariet. Att hemplats och hembygd var det samma. Bygden befineras geografiskt av det ickeurbana landskapet för min del. Urskiljs genom gränsen mellan en bygd och en annan. Bygden för mig är ganska lik det som skrivs på Wikipedia: En bygd är ett bebyggt område i landsorten, vilket enligt tradition utgör en historisk, kulturell och geografisk enhet. Namnet kommer av fornsvenskans byghþ; med betydelsen bygga.

Hembygd- Någonstans i Sverige är en utställning som pågår just nu och de ligger även bakom DETTA. I deras projket verkar en politisk agenda att inte låta vissa politiska krafter lägga beslag på ordet hembygd vara viktigt. Jag menar också att det är viktigt. Jag menar däremot inte att hembygd är det samma som den plats man definerar som hemma och att om man definerar sin hemplats som Malmö är det detsamma som hembygd. Sverige är för stort för att vara bygd exempelvis. En stad kvalificerar inte under begreppet hembygd. Man tar inte tunnelbana till Bygdegårn. Men jag tänker att man kanske ville ta plats i det begreppet med sitt projket. Att man ville problematisera och lyfta fram tankar om hemplatsen. Jag hade gärna velat sitta i panelen på det seminariet, jag tyckte att jag saknades liksom..;) jag är en sån som ofta brinner innne med mina frågor. Tillslut ställde jag iaf en fråga:

Under tiden jag har suttit här och lyssnat har fyra av er liksom tagit avstånd från er egen hembygd, ”jag skulle inte kunna bo där nu”, liksom den typen av ”den är viktig att jobba för men jag skulle personligen inte kunna ha mitt vuxna liv där”. Så det är inte å mycket en fråga som att jag bara vill be er att liksom reflektera över om ni tror att det är så att det finns, bland dem som får lov att uttrycka sig om hembygden, ett tolkningsföreträde eller en överrepresentation av vuxna som själva tar avstånd från sin egen hembygd och står själv och menar något från en position där de själva, som ni som bor i Stockholm och Göteborg som jag förstår det, har det urbana i ryggen liksom?

Ungefär så sa jag. Några i rummet applåderade, ”Jag är inte säker på att jag förstod frågan...” sa en i panelen så jag prövade att förtydliga mig. Det gick bra. Vi blev stående att prata långt efter seminariet. Så tillslut blev det ändå värt att gå dit.

-

#93 GEOGRAFIN HAR BETYDELSE FÖR VERKLIGHETEN

Fy fan det var en riktigt bra överskrift på nyheten att TT läger ner all sin bevakning vid de tidigare tre Norrlandskontoren för att förflytta bevakningen till yeah you got it right. En fin artikel som kommenterar det finns HÄR. Det finns så JÄVLA MKT dribblingar i förhållande till retorik och tolkningsföreträde i frågan om urban norm. Exempelvis ett sånt påstående som att "med dagens teknik kan man sköta bevakningen lika bra på distans". Här gäller det först att få folk att inte avfärda det som gnäll från obygden utan att det finns en disskussion som inte nödvändigtvis grundar sig i avfolkningsort utan det faktum att vi lever i en värld där maktcentran förflyttas längre och längre bort ifrån människor som ändå står i relation till dem. Och i takt med att man avfärdar avstånd som någonting som spelar roll blir det/dem som de facto är på distans mer och mer maktlösa.

Jag facebookade föresten denna konversation nyligen:

9:04
Annars är det bra, precis jag är i sthlm. Det är fint. Och du i Oslo? Kör du eget där?"

9:05pm
Clara Bodén

Yes men jag är inte i Oslo längre annat än att jag har filmbolaget där men vi är på lite olika håll just nu. Jag längtade norr ut så jag är i Östersund, bor lite utanför på ett ställe som heter Rödön men reser ganska mkt då vi hänger runt både i Oslo och Göteborg vi tre som har bolaget. Det känns fint!

Och du är sucessful i jobbet och huvudstaden!? Tycker mig se att det går bra med uppdrag och tävlingar etc

9:06pm
mhmm, intressant. varje stockholmares dröm att förverkliga sig själv ute på vischan
seriöst så verkar det schysst...hoppas jag inte lät ironisk

Jag tänkte på det där sen. Att det där med självförverkligande är så jävla lurigt.

Jo det lät ironiskt. Det lät även oreflekterat och nedvärderande. Vad i helvete hade det faktum att jag sitter på Rödön med att varje Stockholmare ev vill pyssla med "självförverkligande" ute på "vischan"? Föreställ dig att du inte har betraktat den urbana normen från någon annan ståndpunkt och vinkel än att du haft den i ryggen/ gått med den hela ditt liv och fortfarande har den med dig in i samtalet.
Föreställ dig en annan norm i vårt samhälle än den urbana. Föreställ dig exempelvis hetronormen.
Föreställ dig en tjej som skriver att hon lever med en kvinna nu på frågan om hur det går med relationen. Föreställ dig den andra som svarar "Mhmm, intressant. Varje människas dröm att förverkliga sig själv å bli homo, nej men seriöst så verkar det schysst...Hoppas jag inte lät ironisk."

Nästa gång svarar jag: Mmmhm, där är du ja.. varje småstadsbos dröm att sitta och runka upp sitt eget ego innanför tullarna. NÄ men ärligt jag hoppas inte jag låter ironisk."

-

#92

För er som är i Göteborg nu och som kanske inte hade möjlighet att se något av utställningen i december så kommer vi att visa lite bilder och kanske ngn ljudinstallation + lite film och bara allmänt avslappnat häng med mer relax i posen än vad mina axlar säger på flyern.... Det blir fint, bege dig HIT

-

# 91

Igår var det som att det här nya året kom till mig och sa: nu börjar vi igen.

Så nu ska det klippas vidare. Från där vi slutade för mindre en en månad sedan i Stockholm.

Och det är så vilt fint nu, snöflingorna bygger lager runt om allt så hela landskapet är vitt, träden, helheten. I morgon ska jag se om jag kan fotografera det tänkte jag, låt det inte blåsa bort i natt.

-

#90

På utställningen fanns en sektion med 11 st ljudinstallationer som bygger på intervjuer med unga i Jämtland om platsen, tankar om sig själv där och andra där, om platsen i sig, om längtan, längtan var etc. Under fliken ljud HÄR finns fem lyssningsbara foton. Så här såg resten utav installationerna ut:

-

#89

Idag började jag packa ihop saker. De känns som en gerillaaktion, snabbt upp, snabbt ner. Vi kommer ses snart igen.

-

#88

De sista besökarna har gått. Mamma kom med potatissoppa. Inför utställningen skrev jag en text, läs den under fliken "utställning" HÄR.

-

# 87

Jag släpper allt, alla påsar, de två högtalarna, ryggsäcken och matkassen innanför dörren till det lilla huset på Rödön. Det är nyårsafton 2012 och klockan är strax 23. Vi har stängt ner utställningen. Den är klar för nu. Allt har fungerat, tänker jag. Alla tryck kom i tid, rummet som är så stort som vi fyllde, utställningsversionen av filmen som fungerade så bra ändå, som fick folk att börja samtala. Alla fina ord som folk har sagt. Att det stod så i tidingen, att vi skapat ett rum för reflexion kring platsen. Att det blev så. Att det blev så fyra dagar i mellandagarna 2012. Att det är klart nu. För nu.

det är 14 dagar sedan nu. Jag ligger i underslafen på STF vandrarhem på Långholmen och gråter. Bara gråter gråter med huvudet under täcket. Mariken sitter på stolen i det lilla rummet vi bor i. Mariken är den person som jag klarar bäst att ha tätt inpå mig utan att jag nästan inte märker att det är en annan människa intill. Hon har precis sett den version jag kom med till Stockholm inför ljudläggningen. Den version jag och Claes, fantastiske ljudläggaren och ljudmannen Claes, suttit på Havregatan och sett på morgonen. Den version som jag känner inte fungerar att visa. Den version jag klippt på. Den jag trodde kunde hålla. Den version där jag inte släppt det parti som jag vet är så viktigt för filmens helhet. Den version som jag liksom slitit för att hinna klart med som jag sitter och ser på havregatan inte håller. Något måste bort, jag måste måste förstå vad jag ska visa om tio dagar. Jag har suttit hemma hos mamma och pappa sedan slutet på November då elementen på Rödön både brakade ihop och visade sig vara för få. pappa har hjälpt mig. mamma har lyssnat. Jag har bara suttit där i de rummet och klippt, kommit ner, ätit, stängt av telefonen på kvällen, lämnat den, åkt iväg över natten.

Och nu är vi i stockholm. och ska det ljudläggas kan jag inte klippa samtidigt. Och jag känner så tydligt den där känslan av att det är bara jag som kan klippa det här men jag så är trött nu, hjärnan så ansträngd liksom. Jag kan komma med första flyget, säger Mariken.

Hon kommer vid tio på kvällen. Jag bara gråter och är som ett barn. Sätter på sekvensen och känner mig arg och ledsen och sur och trött och ligger under täcket och lyssnar på en playlist som jag alltid hör på när jag inte kan sova, vill sova, flyger eller bara vill ha det lugnt. Jag hör på DEN HÄR och somnar. Mariken väcker mig. Och den veckan är hon storslagen, ovärderlig. Hon går bredvid mig, inte före inte efter, stöttar allt som är klipparen den veckan, en sköra, den smarta, den som har koll, den som tvivlar. Jag klipper på. Claes lägger ljud, vi gör tre kortare videoinstallationer och en 17 min version.

Det är under den veckan i Stockholm jag slutar att lukta den obehagliga konstiga lukten som jag luktat sista månaden. Vi pratar lite kort om allt vi lär oss, allt vi kan bli bättre på. Jag känner att jag är så stolt över oss, att vi har de utrymmet ekonomiskt nu att vi bara kan ta flyget och komma, bo där och lösa det innanför allt det som är Vapen och Dramatik.

Och så tänker jag på Ronja. Ronja Ronja Ronja.
Och så åker jag till Dubai.
och så sitter jag på hotellrummet och skypar med mamma i tre timmar för att försöka reda ut strukturen i LGH + BIL och så frågar folk hur Dubai var och jag känner att jag inte vet. Jag simmar i poolen lite innan elva på natten. Sätter mig i taxin med blött hår och flyger till Trondheim. Försöker handla julklappar den timman innan tåget går mot Östersund men känner mig dum. Vad vill mitt gudbarn ha? Jag vet inte. Jag går på en affär för barn. En ljusslinga med papperslampor, i rött/rosa eller grönt/gult, en dress så man ser ut som en tiger eller en drake, finns det hörlurar som passar barn? De slutar med att jag inte köper någonting utom till mig själv. Vantar och en mössa. Trondheim är kallt. Åre är kallt där jag hoppar av. Något är fel. Något är rätt.

Jag läser min yogalärares blog. "You is kind, you is smart, you is importent" står det på ett ställe. De är tagt från någon film och ska vara felböjt. Jag fotar av det, har det på telefon. På riktigt. Som en töntig jävla affiramation men det är på riktigt. Jag behöver fan tänka så, på riktigt. Nästa dag köper jag ett par skor. Ett par såna skor man har här, där jag är nu. Ett par såna skor som man aldrig fryser i. Som kostar skjortan. Såna man ska ha hela livet du vet. Jag blöder näsblod.

Åsa som är scenograf är som en klippa, hänger fantastiskt, lyssnar in. Vi gör ett väldigt fint rum från det som är när vi kommer in i lokalen 22 december. Vi har båda träningsvärk efter första dagen. Vi flyttar väggar, bär, svär över några enorma tavlor som tillhör själva grundinventarierna som sitter fasthängda på väggarna som vi lyfter bort. Kristina kör bil överallt, hämtar, min plånbok är så tjock av alla kvitton. Cicely kommer. Magnus lämnar av stolar. Jag och pappa monterar ljudinstallationen i badhusparken. "Att göra-listorna" kryper, växer, bli inaktuella. Ok, jag hinner inte texta. Såna saker.

Mariken kommer. DVD:erna bränns. När jag kommer den 27/12 på kvällen vid elva och alla är kvar, Cicely, Kristina, Åsa och Mariken och rummet är klart, så gott som. Fotona har slutat att falla ner. Vi saknar några kablar.

På öppningsdagen är vi klar precis lite över 2. Vi fäller ner den stora stegen samtidigt som folk börjar komma. Jag finner inte mina linser så jag ser inte publiken. Jag ser filmen suddigt. Jag sätter mig bredvid han som jag är kär i och tar hans hand när Cicely spelar. Mariken läser en text som får mig att gråta.

Mariken ger mig en tröja. "Det går bra nu" står det litet längst ner så nästan ingen ser. Det är en homage till en sak jag säger i filmen mer än att det handlar om hur det faktiskt är kanske. Men det har gått bra. Inte som i Petters låt med en självsäkerhet i rösten utan som utandningen när jag sätter ner allt skit jag släpat in till stugan på nyårsnatten. Sen tar med ett värmeljus i en stor tjock lykta, en fin kopp jag fick i julklapp och fyller den med vatten, tar cigarren som jag fått ur sitt papper och sätter mig utanför mitt lilla hus. Det är tolvslaget. Jag ser fyrverkerier, några stycken. Grannar på 500 m som ropar gott nytt år.

-

#86

Hemplatsens hemmeligheter

/ Mariken

--

#85 PREMIÄR


/ Mariken

--

#84

Fantastiske scenograf Åsa Nilsson + Clara jobber.

/ Mariken

--

#83

/ Mariken

--

#81

okänd titel 2012, 30 min loop

De finns EN anledning till tystnaden. Att jag jobbat med det som ni ska få se i morgon så extremt långa dagar sista tiden. Men i morgon öppnar vi på Exercishallen och sedan igår finns en ljudinstallation i Badhusparken. Det är ett litet hus och många människor som pratar om deras relation till hemplatsen. Den är så sabla fin tycker jag.

-

#80

Nu börjar vi ha en väldigt stor och fin samling röster från unga i Jämtland och deras tankar om platsen och sig själv i relation till den. Nu sitter de tio st olika uppe som affisher på stan för utställningen och på själva utställningen har vi tryckt upp 74 st olika tryck. Här är tre:

-

#79

/ Mariken

-

#78

Til alle som er i / vil reise til Östersund fredag 28. december:

/ Mariken

-

#77

Claes Lundberg og Clara Bodén i arbeid.

/ Mariken

-

#76

/Ronja

-

#75

/ Mariken

-

#74

Klippet av vår assistent Anna Leijonhielm

/ Mariken

-

#73

Håller på att sätta ihop ett liveframträdande,
HÄR finns en liten teaser!

/Cicely

-

#72

Fint kort och tankvärt mail från Cicely:

-

# 71

I fredags åkte Cicely hem efter att ha varit här uppe på besök en vecka. Det har blivit kallt och huset är så dåligt isolerat att de blivit för kallt att bo där utan att fixa fler element m.m. Just nu krockar det med arbetet ganska rejält och jag är väldigt tacksam att min far hjälper att fixa element medan jag sitter och arbetar hos mamma och pappa på Frösön. Är väldigt tacksam för det. Over and out.

-

#70

Nu finns ett EVENT ute och en sida för filmen för den som vill anmäla intresse eller sprida ordet vidare, de gör oss glada.

Pratar om Lgh + bil lite grann på Film Pool Jämtlands dokumentärfilmsdagar idag kl 11.20! Kom.

-

#69

Nu finns det smakprov på vad jag håller på med HÄR

Den här bilden hör till:

-

#68

-

# 67

Lyssna HÄR om du vill höra på något jag tycker är fint och som släpps idag.

-


#66

Just nu skriver jag på en voiceover som är en del som vi upptäckte saknades i filmen, som är en del som jag veta länge kanske är stommen men som också är så svår att gå in i pågrund av det. Idag har jag iaf läst in 10 min voiceover om det. Men de är fan hur svårt det är att orka in i handling. Parallellt med voicetexten behövde jag skriva en annan text, upptäckte jag och det slår mig hela tiden skillanden mellan dessa typer av texter. Vad det handlar om/ vad det innehåller.

Här mer om vad det handlar om och några så stick av innehåll som inte kom med i handlingstexten.

Plötsligt blir det viktigt att särskåda den urbana normen och hantera den norm urbanisering skapar,
en fråga jag länge inte fattat existerar eller brytt mig om.

Att kunna resa är att kunna lämna en plats för en annan. Vår tid och de människor på vår plats har resandets privilegieum. Inte alla här men de allra flesta. Så har det inte alltid varit. Med den självklarhet vi lämnar en plats för en annan har vi inte alltid rest. Att stanna på en plats, att bli där, i en tid av resandets privilegie, är trots mot gängse norm. Den gängse normen nu är centralisering. I den största nationella dagstidingen skriver en av de fasta kolumnisterna:
…men som alla vet börjar normförändringar i urbana miljöer och sprider sig ut över landet.
Där ingen förändring kan ske, där man får gapa och svälja den norm som förändrats på annat håll. Förändring som nu spritt sig till dessa icke urbana miljöer. Så vilka människor väljer den platsen, om det vore så?

Jag tänker var ur separatism uppstår. Jag tänker på när en människa eller en plats känner att man tappar kontrollen över sin egen livssituation, att den kontrolleras på avstånd och att det är en övermäktigt att vältra kontrolltornet. Jag tänker på att det är där ur separatism uppstår. Behovet av att skärma sig för att kunna se sig själv i det man står för och det man är. Här får du inte vara med. Ibland är det svårt att acceptera det. Vi har inte tid att invitera dig, få dig att förstå, de är inte högst på vår agenda att förändra dig, det som står högst på vår agenda är att vi själva får ett utrymme. Sådan uppfattar jag separatism och jag tänker att separatism kan komma ur ett sånt uttalande som ”…men som alla vet börjar normförändringar i urbana miljöer och sprider sig ut över landet.”

Jag tänker på den betydelse den här platsen har för mig. Språkligt, trygghetsmässigt, min förståelse av den här platsen, mitt ansvar. Att det här är jag på ett märkligt vis. De långa vyerna, klimatet, ljuset, tonen människor emellan, sättet att prata på. Att jag vilar på ett annat sätt i mig själv här. Att jag får syn på mig själv.

dom säger att vi kommer från en riktig hemvändarstad vi
fast statisktiken visar att de flesta som drar ändå drar för alltid
statistiken visar att sverige är ett av de länder i världen där urbaniseringen sker som snabbast
kanske att jobbet studierna sambolivet arbetslivet det sociala och de nice:a med att vara där de händer kommer imellan
vad är det som kommer imellan
dig och
idéen om att hela världen väntar

jag möter en vän som flyttat hem
som säger att hon inte riktigt vant sig av med det att kunna köpa godis närsomhelst på dygnet eller sushi
och att hon därför bor på parallellgatan till den stora gatan i en lägenhet men längtar efter ett hus
och jag tittar ner i barnvagnen hennes
och hon säger att det är skönt att ha mormor och morfar på kortare avstånd
alltså hennes barns morfar och mormor
som kan vakta barn
och ett tag har det känts som att de går sån jävla inflation i den anledningen
att jag ibland tror att vissa får barn för att kunna flytta hem
att de blir liksom en legitim anledning

varför flyttar man annars hem
om hem är en småstad, ett litet jävla ställe på glesbygden
flytta ifrån den miljö där all normförändring sker
är inte det ett tecken på resignering, en slags stagnation.

jag springer med en hundvalp i mörkret
och då menar jag mörkret
jag springer med en hundvalp i mörkret med pannlampa och jag får tunnelseende av ljuskäglan framför oss och allt annat är bara kompakt mörker
för den vägen vi springer har inga gatlysen
utom vi som rör oss framåt.

när vi kommer till den större vägen som leder till den stora vägen börjar bilar komma.
Totalt sex stycken.
Jag sitter ner bredvid hunden och låter de passera, en och en i den takt de kommer, sedan springer vi vidare.

Jag tänker då
hur annorlunda de är nu
mot då
hur mycket jag faktiskt innerligt prövat mer eller mindre insiktsfullt
att befinna mig i det där urbana
sitta i det där rummet i de där sista kollektivet
på en fin adress, centralt, i ett sånt område
eftersom vi frågar varandra var i staden man bor
i ett sånt område som andra säger: men så bra, så centralt
sitta i det rummet och och känna sig helt instängd
avskärmad från naturen i staden
avskärmad från sina egna tankar för att de aldrig aldrig blir tyst
helt tyst.
kliva ut i staden, bland folk, bilar, kommersialism.
det tog sånt tag innan de blev synligt för mig alla kompromisser jag gjort
allt jag trängt undan
tänkte på allvar på vilken är platsen som du passar på
på riktigt
och inte bara ok med allt som nog går bra men så bara fan så jävla bra går inte de här
livet startar inte
det finns inga perspektiv på det här
bara nu nu nu
en dag skriker Mariken som hon kanske aldrig gjort,
MEN FLYTTA DIT DÅ!
och jag skriker till henne så som jag aldrig gjort heller.

-

#65

Såhär ser det ut där jag vistas hela dagarna. Här klipper jag i intervjumaterial och gör musik till detsamma.
Skogen finns nära och det är bra när jag behöver rensa huvudet, jag har svårt att hålla fokus ibland och blir lite döv för det jag gör. Det var viktigt att få visa upp i Malmö på M:dox, höra genom andras öron, få lite distans. Nu har jag två jobbveckor innan jag far upp till Östersund, blir bra med miljöombyte.
Så, ville mest säga hej.

/Cicely

-

#64

/ Ronja

-

#63

Igår presenterade vi Lgh + bil på M.dox och det gick bra, vi visade bland annat detta av Ronja:

-

#62

I helgen ska vi presentera Lgh + bil i Malmö på M:DOX, tills dess uppehåller jag mig i Köpenhamn på CPH:DOX . På ett eller annat sätt är tankar om platsen något som kommer följa den film jag och min medregissör på DOX:LAB, Simon El Habre från Libanon kommer att göra under 2013. På ett annat sätt och delvis på en annan plats. Flyttfåglar utanför mitt fönster innan jag drog söderut.

-

#61 I själva normförändringarnas sköte.

Åsa Beckman skriver I SIN HELHET och i detalj:

Nu kan man ju säga att den här öppenheten är ett storstadsfenomen, den cyniske skulle fnysa att det till och med är ett stadsdelsfenomen, men som alla vet börjar normförändringar i urbana miljöer och sprider sig ut över landet.

?

/Clara

-

#60

Jag introducerar er till ett viktigt ord men utan att brodera ut varför just nu: MÄHÄ. (vard.) nedsättande, om svag l. dum l. trög l. oduglig l. hjälplös människa o. d.; numera företrädesvis om en svag, (i handling o. uppfattning) osjälvständig människa som beskedligt låter sig ledas av andra o. som håller med om allt vad andra säga l. som står handfallen inför vad som sker o. d., beskedlig stackare, "fä", "våp". Den som påminde mig om att det ordet ju finns och är helt grymt och som själv verkar vara motsatsen till innebörden är en kvinna som heter Kristina Ernehed. Hon ska hjälpa till att transkribera allt material från turnéen. Bra!

-

#59

Jag missförstod och skrev 2000 ord istället för 2000 tecken. Här är MKT förlängd version av en text som ska komma i ett nytt norskt magasin. Mer om det i vår.

Vapen och Dramatik har under två år jobbat med ”Lgh + bil + allt jag har och äger”, ett verk bestående av film, måleri och ljudinstallation om platsen som en slags accessoar, om rörelsefrihet och urbana värden som norm. I december 2012 ställs det för första gången ut i sin helhet på Exercishallen i Östersund, Sverige.

Det är något desperat. Med att så många människor lägger sig så tätt i gräset. Som folk gör i till exempel Oslo om sommaren. Tycker jag. Jag och en vän fikar en av de sista varma dagarna i augusti i Oslo och jag säger att jag tänker på att flytta hem. Hem till norra Sverige och en liten småstad och utanför den staden ska jag bo. Det känns riktigt. Jag vet inte helt varför. Men sista åren har det att flytta dit i allafall känts som ett alternativ. Jag har inga vänner där som väntar, jag har inte bott där på 13 år. Men det är något. Något med naturen. Något med det glesa. Något med folks liv där. Något med att livet, som jag egentligen vill ha det, inte verkar starta i Oslo för mig. Något med det hur jag egentligen vill ha det.

Om man vill dra subjektiviteten till sin spets kan man säga att Lgh plus bil handlar om varför jag inte flyttat före nu. Inte de privata orsakerna utan ett försök att se normen, det centraliserade och dets mänskliga konsekvens. För jag sitter med en vän och fikar och det är en av de sista varma dagarna i augusti i Oslo och jag säger att jag tänker flytta hem.
Nej, jag tycker inte du ska flytta dit, jag tycker inte du passar där, säger hon.
Men därifrån jag kommer har hon aldrig varit. Men vi pratar väl inte om den platsen, vi pratar väl mer om småstan kanske. Vi pratar väl om något vi sällan pratar om. Vi pratar väl om det att ha det urbana i sitt lag. Om platsen som en accessoar.

Som en del i Lgh + bil reser vi runt i Jämtland, som är landskapet som min hemplats ligger i, under oktober 2012. Vi ställer frågor till unga människor som går sista året på gymnasiet där. Passar du här? Vem passar här? Var längtar du? Flera andra frågor. Vi berättar historien om min vän som säger att hon inte tycker att jag passar här/där och jag ber folk att säga vad de tror att hon menar. Vi berättar historien om V som säger att det är som han sitter i en stad och väntar på att det ska bli ok att flytta hem. Sitter av några år som för att bevisa att han fattat, för att sen komma tillbaka. Vi reser runt under en vecka och visar filmen och har det samtal som jag önskar att någon skulle kommit och haft med mig när jag gick i gymnasiet. Ifrågasatt och fört ett samtal om normen att dra, frågat faktiskt vad jag menade ”att stanna” var ett uttryck för. Så som jag tänkte, tänker jag inte längre. Men så som jag tänkte har påverkat mig och många av mina vänner och påverkar samhället idag.

Hur tänkte då jag? Jag tänkte att det var ett uttryck för slöhet att bli kvar på den plats man vuxit upp på. Punkt slut. Jag måste iväg tänkte jag och drog. Jag vet inte om jag kan säga att jag såg ner på dom som inte följde dom spelreglerna men ingen av mina vänner stannade kvar. Ingen av de som stannade kvar var mina vänner. Alla som är uppvuxen i en mindre stad vet precis hur det här ser ut. Ville du inte se världen var det nästan som att du var efterbliven minns jag det som var det som gällde i mina kretsar. Jag tillhörde dem som tänkte att allt var inom räckhåll.

Men att kunna ankomma överallt är förbehållet några. Det gäller både på lokalt och globalt plan. Privilegiet att överhuvudtaget lämna en plats inte är förbehållet alla heller. Det att vara berest, det har inget egenvärde. Utan att reflektera över vad beresthet måste innehålla för att det ska vara utvecklande är man bara en råtta i sin eget priviligerade hjul. Jag har en vän som säger att det för henne handlar om att återta sin egen plats, att göra upp med sina egna föreställningar och vad det är som har påverkat en till att tro att den platsen inte dög. Dög, nöja sig, bli kvar och hemvändardagar. Du som aldrig konfronterats med de orden, du kan sluta läsa nu.

--

Vi är på Svenska filminstitutet och pitchar projektet första gången.
-Ja, men jag kan inte ge pengar till din terapisession och är inte det där sånt som alla vill att ”flytta ut till en stuga på landet”, säger konsulenten.
Det går fortfarande att helt tillintetgöra kampen för ett identitetsökande som handlar om att göra upp med känslan av att ha svikit värden som man egentligen eftersträvar för att man svalt normen om vad det urbana symboliserar och vad det lokala symboliserar. En kamp för ett identitetssökande som inte handlar om sexualitet, kön, klass eller ras. Globaliseringen är en förflyttning som skapar förändring i identiteten.

Jag blir helt tyst.
- Ja, men det är inte om det filmen handlar om, det är inte bara ”min terapisession”, säger jag.

--

Vi reser runt i Jämtland, visar filmen och pratar med människor. Vi tar upp ljud från samtal i grupp och enskilt. Vi visar work in progress av filmen för 1: den är inte klar. 2: det är inte så viktigt att den är klar nu. 3: det ska in saker i filmen samtalen ska bidra med. Jag har en känsla av att vi ställer stora krav på publiken med att inte visa en färdig film. Vi visar 30 minuter och det följer en lite osäker applåd. Det är krävande att ställa sig framför 70 personer och ställa alla frågor jag undrar över efteråt.

”Vem ska stärka självkänslan hos de här ungdomarna?” har rektorn skrivit i ett brev till oss och menar att det behövs. Jag vet inte om filmen stärker något hos dem just nu. Jag vill få de andra, de vars självkänsla har medvind, jag vill att dom ska tänka igen, tänka över sina tankar och de tolkningsföreträde som finns. Vi är inte där för att hålla de pedagogiska samtalet, det samtal jag längtade bort ifrån hela gymnasiet, vi är där för det filosofiska samtalet som kanske slutar precis där. Slutar i att någon sitter tyst och är sårad, slutar i att någon fick säga något rakt ut. Slutar i att vi tar det vidare men inte där, hos dom och det är så speciellt att se ut över grupper. Hur vissa syns. Hur man minns vissa ansikten. De två syskonen som satt längst fram. Killen långt bak som sa att det bara var de dumma tjejerna som stannade kvar. Tystnaden efteråt. Tystnaden, som tillslut grabbarna runt honom försökte bryta. ”Vad menar du med det, det att det bara är de dumma tjejerna som blir kvar?”. Han skruvar på sig och ler och han är tyst och 40 sekunder kan jag räkna till långsamt tyst för mig själv, tänker jag och väntar ut tystnaden. ”Har du inget mål i mun” säger kompisarna runt han. ”De är väl de dumma killarna som stannar också” säger tillslut en kille i gruppen.

Sen när det är bara vi (Ronja, Mariken och Claes) kvar i Folkets hus i Strömsund och första visningen och samtalen är över gråter jag. Gråter för att det är så obehagligt att placera 70 gymnasieelever mellan en själv och sina egna tankar för första gången, gråter för att filmen var viktig för en tjej som kom fram efteråt, gråter för att han sa som han sa, för att det är hans sanning och fleras sanning som påverkar dom som bor där. "Gråt inte, forska!" heter en samling vetenskapliga studier utgivna av litteraturhistorikern Karin Westman Berg 1979 och jag tänker på den. Gråt inte, forska.

Ett annat ställe, Bräcke, har en fin biosalong. Det är en ganska brant sluttning med stolar ner mot duken som är stor. Systemet är fint, det är den tekniskt bästa visingen. Jag har klippt om lite på filmen. Vi visar den längsta varianten, 37 minuter. Fordonsprogrammet kommer nästan en timma före vi börjar visa filmen. Hårfrisörskeprogrammet kommer i tid. Ensamkommande flyktingbarn kommer 15 minuter för sent och tar de tomma raderna längst fram. ”Negrerna är sen”, säger någon. Jag sitter längst bak och ser den nya versionen som är för lång och har fel fokus och där jag framstår som arrogant och dum i huvudet. Det är allt annat än en bra ingång till diskussionen. De sitter flera vuxna i publiken och jag ser på dem att de undrar om något. Det är som att deras ansikten säger att ”nu går det fel”.

Jag frågar sen vad Bräcke är för en plats. ”De ser du väl själv” svarar en kille. Jag frågar en tjej som vill stanna i Bräcke vad hon skulle svarat killen i Strömsund som sa att de bara var de dumma tjejerna som stannar kvar där. Hon blir tyst. Jag känner mig naiv och ny inför situationen. Av alla ställen verkar Bräcke vara den plats där flest inte gillar att vara där de är. ”Hur är det att vara på en sån plats då, frågar jag, där ingen vill vara?”. Jag misstänker att vi inte har lagt grund för att ha den typen av diskussion. Jag känner mig som en provokatör. Här känns som att jag bara vill be om ursäkt, vill göra om. Jag vill inte att det ska bli ett distanserat samtal och att jag känner det är som att vi får extremt mycket men lyckas ge så lite. Det största misslyckandet känns som det att jag är osäker på om vår mening med allt kom fram. Det var hemskt men någonstans stärkande. Men jag tänker efteråt, hur många fel får man lov att göra hos er i Bräcke? På denna lilla plats som jag vet vad jag hade tänkt om på gymnasiet. Har ni rum för att det kommer en naiv, tankfull person som lär sig i stunden, kanske på bekostnad av er? Orkar ni med det? Varför skulle ni? Förstår ni att det är det som sker, att jag lärde mig av er. ”Hoppas ni fick något ut av det här” sa läraren när hon gick. Vi fick mycket ut av det som skedde. Jag är rädd att jag sårade någon. Jag drömmer att jag ser en folkvagn där det står Börtnan Fisk på och att någon har taggat över den med typ ”stick härifrån” på natten. Jag tänker på förakt, vad det är och den kompakta känslan av att vara på en plats som vi alla enats om är skit värt. Hur jävla påtagligt det var att det inte var vi som kom och stärkte någon självkänsla. Vad det är att sen få dra från den plats man berättar om.

Du tycker inte att jag passar här. Men det gör jag ska du veta. Kanske därför att det är första gången inte bara handlar det om vad den platsen kan ge mig utan vad jag kan ge platsen. De känns som att jag vänt ryggen åt en hel världsbild som jag och många med mig upprätthållit. Ett värdesystem där jag egentligen aldrig passat.

-

#58

Vi är på Strömsunds Folkets hus första dagen av den resa vi gör i Jämtland. Strömsund har bokat in sig på måndagen. Rektorn har skrivit ett mail till Elin som hjälpt till att styra ihop alla åk 3 i gymnasiet runt om i länet som ska komma och se. Rektorn skriver:

Självkänslan hos våra ungdomar behöver förstärkas. Att få bo i en landsbygdskommun i en liten by borde istället vara något som man är stolt och glad över. Livskvaliten blir ju helt annan än att bo i en stad och i en lägenhet./.../ Vart vill man fara egentligen? Man vill bort men varför? /.../ Det är förödande för samhället i längden. Alltså... jag tycker att filmprojektet känns väldigt aktuellt och viktigt och vi vill gärna medverka. 

Sist jag var i Strömsund höll jag i en filmkurs och en tjej sa till mig att det inte fanns någon vuxen hon såg upp till i Strömsund. ”Men någon finns det”, sa jag. ”Nej det gör inte det”, sa hon.

Vi visar work in progress av filmen för 1: den är inte klar. 2: det är inte så viktigt att den är klar. 3: det ska in saker i filmen samtalen ska bidra med.

Jag har en känsla av att vi ställer stora krav på publiken med att inte visa en färdig film. Jag är nervös. Vi visar 30 minuter och det följer en lite osäker applåd. Själv har jag en ganska fin titt på filmen. Jag litar inte på min egen blick för det är så nyligen jag klippte att jag inte har någon distans och jag märker att de är krävande att ställa sig framför 70 pers och ställa alla frågor jag undrar över. Vem ska stärka självkänslan hos de här ungdomarna som rektorn säger? Vi? Nu? Lgh + bil som färdigt verk hoppas jag ska lyfta fram den känsla som kan finnas. Jag vet inte om det kommer att stärka något.

Vi har det samtal jag själv längtade efter någon skulle kommit och lagt grund för i gymnasiet. Jag hade velat att någon sa till mig att alla mina tankar om platsen, om platsen som en accessoar, som en begränsing, jag hade velat få mothugg i det. Jag hade velat att vi pratade öppnare om vad vi längtade efter. Om man inte längtade efter någonting. Jag gör en film också för dem med den där självkänslan rektorn säger fattas, kanske ibland speciellt för dem. För att jag vet att de så sällan får motstånd, de har medvind. Jag vill göra en film för dem, som kilar in frågetecken mellan alla deras utropstecken.

Vi tar ljud i det stora rummet där alla sitter kvar och svarar på frågor. Vi tar ljud där för att kunna skriva av allt som sägs. Vi tar ljud i ett annat rum enskilt där vi ställer frågor till folk en och en från sex olika små lappar där de får svara på alla frågor på den lapp de får.

Mariken sitter i det lilla rummet och Claes tar ljud där. Jag och Ronja är i det stora rummet. De är så speciellt när man ser ut över grupper. Hur vissa syns. Hur man minns vissa ansikten. De två syskonen som satt längst fram. Killen långt bak som sa att de bara var de dumma tjejerna som stannade kvar. Tystnaden efteråt. Tystnaden, som tillslut grabbarna runt honom försökte bryta. ”Vad menar du med det, det att det bara är de dumma tjejerna som blir kvar?”. Han skruvar på sig och ler och han är tyst, tyst. 40 sekunder kan jag räkna till långsamt tyst för mig själv tänker jag. 40 sek tystnad klarar jag. ”Har du inge mål i mun” säger kompisarna runt han. ”De är väl de dumma killarna som stannar också” säger tillslut en kille i gruppen.

Och jag tänker på att vi inte är där för att stärka självkänslan utan för att föra det här samtalet vidare. Vi är inte där för att hålla de pedagogiska samtalet, det samtal jag längtade bort ifrån hela gymnasiet, vi är där för det filosofiska samtalet som kanske slutar precis där. Slutar i att någon sitter tyst och är sårad, slutar i att han fick säga det rakt ut. Slutar i att vi tar det vidare men inte där.

När vi är klar kommer det fram en tjej. Hon sitter kvar på sin plats när de andra går ut och reser sig först när de gått och kommer fram till mig. Hon är som en öppen kran och pratar, pratar om filmen. Hon säger att hon var tvungen att gå ut under filmen för att hon började tänka så mycket. Tänka på sitt eget liv, idéer hon förhåller sig till. Jag kan inte hålla tårarna borta när hon berättar allt hon börjat tänka på. Hon säger att det först var så mycket och liksom flummig men att de sen var som att bara få titta in i huvudet på mig, att det var som att hon fick se mina tankar och att det är så hennes eget huvud fungerar också. Hon sa att hon aldrig sett en sån film förut. Sen när hon stänger dörren och det är bara vi (Ronja, Mariken och Claes) kvar i Folkets hus i Strömsund och första visningen och samtalen är över gråter jag massor. Gråter, gråter. Gråter för att det är så obehagligt att placera 70 gymnasieelever mellan en själv och sina egna tankar, gråter för att filmen var viktig för tjejen, gråter för att han sa som han sa ”att de bara är de dumma tjejerna som blir kvar”. Gråter för att det är hans sanning och fleras sanning som påverkar de som bor där.

”För att hjälpa någon att förstå behöver man förstå vad de har förstått” har jag läst någonstans och är min ingång till samtalen. Hjälp mig att förstå vad ni har förstått.

--

Innan alla kommer in i klassrummet nästa dag där vi ska visa filmen får flyktkänslan helt övertag. Jag vill inte. Vill inte visa. Jag påminner mig om att vi gör det här för ljudet. Det är samtalen som är det viktiga.

Det är en annan typ av applåd i Svenstavik. Jag säger att den som vill kan slå mig på käften sen för att de tyckte filmen var kass men att vi nu ska ägna tid åt att prata om temat. Jag och Ronja sitter igen med gruppen och Mariken och Claes har tagit ett nytt rum utanför.

I Svenstavik sitter en lärare som är en av de få under visningarna som klarar av att inte se oroad ut. Som sitter stilla och som förstår. Det är av enorm vikt.

Vi sätter gruppen i en slags ring med flera ringar runt så folk kan se varandra. Jag minns en kille i grön tröja som går längdgymnasiet. En annan kille som ser vuxen ut, som har mycket inspel. Jag minns deras samtal om driv. ”De är de med driv som flyttar härifrån”. ”Jaha men då är väl jag inte en sån med driv då”, ”Ja men det är inte så jag menar”. Vi äter mat i Fjällskolans matsal och jag minns en tjej i randig tröja som skriver så fint i ett brev till mig efteråt: ”reflexioner om livet” heter filen och en tjej kommer fram som vill jobba med film som jag ska hjälpa i kontakt med Filmpoolen. Vi frågar vem de ser upp till i Svenstavik. En man som äger Ica kommer upp. Vi går inom Ica innan vi ska fara för att hälsa det till honom. Han har ett piano i butiken som han tydligen spelar på några timmar om dagen. Det är inspirerande.

--

Bräcke har en fin biosalong. Det är en ganska brant sluttning med stolar ner mot duken som är stor. Systemet är fint, det är den tekniskt bästa visingen. Jag har klippt om lite på filmen. Vi visar den längsta varianten, 37 minuter. Gänget från Fordon kommer nästan en timma före vi börjar visa filmen. Hårfrisörskeprogrammet kommer och ensamkommande flyktingbarn kommer och tar de sista raderna längst fram.

Jag sitter längst bak och ser den nya version som är för lång och fel fokus och där jag framstår som arrogant och dum i huvdet. De är allt annat än en bra ingång till diskussionen. De sitter flera vuxna i publiken och jag ser på dem att de undrar om något, de är som att deras ansikten säger att ”nu går det fel”. Jag frågar vad Bräcke är för en plats. ”De ser du väl själv” svarar en kille. Jag frågar en tjej som vill stanna i Bräcke vad hon skulle svarat killen i Strömsund som sa att de bara var de dumma tjejerna som stannar kvar där. Hon blir tyst. Jag känner mig så naiv och ny inför situationen. Nästan alla vill flytta från Bräcke. Av alla ställen verkar Bräcke vara den plats där flest inte gillar att vara där de är. ”Hur är det att vara på en sån plats då, frågar jag, där ingen vill vara?”. Jag vet inte om jag har lagt grund för att ha den typen av diskussion, jag känner mig som en missförstådd provokatör.

Bräcke känns som att jag bara vill be om ursäkt, göra om i en mindre grupp. Inte sitta med så mycket folk , i det rummet, vill ha visat en annan version, vill ha pratat mer om filmens tema, vari det ska landa. Jag vill inte att de blir ett distanserat samtal och att jag känner det är som att vi får extremt mycket men lyckas ge så lite. De är en sån enorm skillnad mellan vad vi lämnar med jämfört med förra dagen. De största misslyckandet känns som det att jag är osäker på om vår mening med allt kom fram. De kändes som att de enda som skedde var att vi visade en film där de var som att jag var en jävla provokativ idiot. Det var ganska hemskt men någonstans stärkande för mig.

Men jag tänker efteråt, hur många fel får man lov att göra hos er i Bräcke? Har ni rum för att de kommer en lite naiv, tankfull person som lär sig i stunden, kanske på bekostnad av er. Orkar ni med det? Varför skulle ni? Förstår ni att det är det som sker, att jag lärde mig av er. Kommer ni vilja se filmen när den är klar?

”Hoppas ni fick något ut av det här” sa läraren när hon gick. Ja, vi fick helt otroligt mycket ut av det som skedde. Jag är rädd att jag sårade någon. Jag drömmer att jag ser en folkvagn där det står Börtnan Fisk på och att någon har taggat över den med typ ”stick härifrån” etc på natten. På dagen ringer polisen i verkligheten och ett kort tag tror jag att någon anmält mig för förtal. Jag är helt uppe i varv. Jag tänkte väldigt mycket på självkänsla efteråt, att jag blev överrumplad av den känslan som låg över rummet i Bräcke, den känslan av att vara på ett ställe som ingen verkar gilla men ändå befinner sig på. Jag tänker på förakt, vad det är.

--

I Östersund var vi i största salongen i Biostaden tre visningar totalt med ca 100 pers vid varje visning. Jag hade klippt en annan version och denna var väl den som fungerade bäst och som fick följa med vidare.

Östersund. Jag minns dig som att du var mindre diskussionsbenägen än vad jag trodde om dig före, kanske var det rummet., kanske den stora grupperna. Jag längtar efter att se nedskrivet allt som sas. Du flöt ihop för mig ibland, just för att du var så extremt massiv. Jag minns du som sa att ditt liv hade varit ett rent helvete hittills och just den visningen och de samtalet ni hade i den gruppen var otroligt fint, fan vad ni gav.

HAMMARSTRAND och SVEG kom vi till vecka två, de skriver jag mer om sedan. Nu är huvudet trött.

/Clara

--

#57

När vi reste runt lämnade vi denna lapp till alla som kom. TACK TILL ER ALLA och TACK till FilmPool Jämtland som bidrog till att möjliggöra turnéen.

-

#56


ill: Ronja.

Po Tidholm har skrivit en bok med berättelser från Norrland och han presenterar sin bok på biblioteket i Östersund. ”Fan vad fint formgivet” tänker jag när jag ser boken. Sen tänker jag att det är en bok formgiven för att ligga på exilnorrlänningars soffbord, att de är dit boken siktar. För det har jag inga belägg, bara magkänsla. Hur som helst har jag inga idéer om vad jag ska lyssna till när jag sitter där. Vi har precis avslutat turnéen med lgh plus bil bland gymnaiseelever runt om i Jämtland. Po Tidholm börjar visa sina bilder från ställen i Norrland som han har åkt runt och fotat och jag känner igen många ställen. Utsnitten känner jag igen. Jag känner igen bilden av Norrland. Det är en lättnad när han säger att han vill fiktionalisera bilden, för att de hjälper honom att stå ut med det karga, övergivna, kala, ensamma, lämnade, icke hoppfulla Norrland. Det är en lättnad för då blir det tydligt att vi tycker olika.

Jag är skittrött på den fiktionaliserade bilden och inte bilden i grunden nödvändigtvis så som karikatyrerna i Jägarna etc, utan den slöa visuella skildringen. Den skildringen som vi enats om duger gott. Den vi känner igen. Den som är ett resultat av det tillfälliga, första intrycket: det öde torget med den gamla skylten, den ensamma käringen, den snusiga killen. För den som vill ha en miljö som ser ut som Sovjetunionen rekommenderar Po Tidholm en tur till Malmberget. Jag undar om de som bor i Malmberget bor där av en längtan efter att bo i gamla Sovjetunionen. Kanske eller inte. Där har han iallafall tagit en bild på några killar som kör lunchraggen. Jag vet var de är, fast att bilden är tät på tre flinande killar i en bil och ingen bakgrund. Jag vet vägen de kör mellan Välkommaskolan och ut på paradgatan i Malmberget och in på parkeringen mellan Sporthallen och bilskolan. Där gick jag gymnasiet. Tidholm berättar att hans intervjuarvän frågat killarna:
”Vad är det bästa med att bo här då?” och vet ni vad de svarade säger Tidholm på biblioteket i Östersund och salen är proppfull och jag är nog yngst av alla i rummet.
”Mammas mat” har dom svarat. Salen skrattar och Po Tidholm skrattar.
Men vad är det som är så jävla roligt?

Kanske är det verkligen berättelser om Norrland, bilden av raggaren som levererar idéen om sig själv till den som frågar. Om det verkligen, verkligen var så att den främsta anledningen för de killarna på bilden att stanna i Malmberget var mammas mat, så varför inte ta det på allvar? Varför inte pröva att värdera det, om det var så?

-


#55

Jag är i hamnen i Essaouira i Marrocco. En man sitter nerblodad bland massa måsar. Jag tror ett tag att han slaktar en mås som de andra måsarna cirkulerar kring men de visar sig sedan vara fisk, såklart. Han sitter och rensar fisk och måsarna är i massor runt honom. Jag har aldrig sett något likande och tar en bild. Samtidigt som jag tar bilden ser jag att mannen ser rakt in i kameran och räcker fingret. Jag ser honom i ögonen genom kameralinsen och det är som att jag i samma stund fattar att han inte vill, att han är arg. Att jag tar en bild av honom han inte vill vara med på. Att han vill påverka den. Kanske hatar han turismen, turisten, jag. Jag ser honom i ögonen och prövar att gestikulera förlåt. Han nickar och det känns lite bättre men jag känner mig som en idiot. Jag sparar bilden för att påminna mig om det där. Kanske invaderar jag en plats som är hans, som han inte kan eller vill ta sig ifrån. Som förändras utan att han känner att han kan påverka det. En plats som påverkas av alla tillfälliga besökare så som jag. Av alla som kommer som jag och tar och tar och ger ekonomiskt men inget mer. Inget mer. Och att han inte vill ge mer. Han vill inte vara med på bilden, på de spelregler som gör att jag plötsligen är där och får ge bilden av han, där han var och är. Fler borde räcka fingret.

-

#54

”Jag skickar med ett doftprov” säger expediten. ”Men tack” säger jag. Jag går gatan ner mot hamnen där bilen är parkerad på 30 minuter gratis parkeringen. ”The girl” heter parfymen. ”Charlotte Pirellis nya doft the guuuurl” säger jag till Ronja. Jag plockar fram den lilla hopvikta förpackningen där Charlotte Pirelli står i en cerise fin klänning och blankt hår och håller upp sin nya doft i handflatan. Bakom henne är en skyline från en stad, inte i Sverige och jag gissar på USA. Vad är lyx och flärd och succé och erkännande och berömmelse och vad är en plats värd en parfym och vem är personen värd en parfym som The guuurl som luktar för friskt och blommigt för mig. Jag ställer den på ett elskåp och går till bilen men jag tänker på det: att hon valde att photoshoppa in en skyline bakom sig av en stor stad som liksom backade upp henne och jag tänker på en sak jag sagt i veckan: det att ha det urbana på sitt lag.

-

#53

Det kom ett mail:

Tack för idag. Hoppas ni fick med er något matnyttigt. Det gjorde eleverna. De diskuterade livligt hela vägen tillbaka till Bispgården.

Låten med Peter Carlsson och blå grodorna heter naturligtvis inte glesbygdsblues utan avbefolkningsblues och den finns inte på youtube. Den är nog egentligen lite fördomsfull den också.

och så följde texten på Avbefolkningsblues av Peter Carlsson & Blå Grodorna.

-

#52

/ Mariken

-

#51

/ Mariken

-

#50 Paus.

/ Mariken

-

#49

/ Mariken

--

# 48


/ Mariken

-

#47

/ Mariken

-

#46 Første stopp: Strömsund

/ Mariken

-

#45 På vei til Östersund

/ Mariken

-

#44 Prosess

/ Ronja

-

#43 Jämtland

Lite falliska konnotationer kanske men då kan en ju vända på det om en vill, jorden är rund (tror jag).

/ Ronja

-

#42

-

# 41

Omgiven av dessa damer som inkl Cicley Irvine är de folk som det här projektet består av. Det gör mig mycket nöjd. Som en fet pensionsförsäkring eller en fantastisk date. Bra folk.

-

#40

Efteråt kommer det fram en tjej som heter Emma. Hon ser snygg och smart ut och jag tänker att vi är nog i ungefär samma ålder. Hon har jobbat i Botkyrka, på kulturhuset där tror jag det var. Hon säger att hon kände igen sig i en text jag läste. Jag har precis suttit i en panel i något som heter Kulturtinget. Hon har flyttat hem till Härnösand. Till Härnösand, där vi har sommarstuga. Till Härnösand som är så fint där ute vid kusten men som de sista halva seklet har gått ifrån att vara en av de allra mest inflytelserika städerna utefter norrlandskusten, till att bli en stad som ständigt tappar mark mot Sundsvall. Till Härnösand som mamma och pappa kommer ifrån (mamma tre mil utanför) som tappat sjukhuset och befolkningen och kvar är vackra byggnader som berättar om förr och nybyggda storköp i utkanten av stan. Men eftersom staden är så liten så blir det nästan som storköpen ligger i själva staden. Iallafall för mig, det är så jag uppfattar Härnösand. Och så det att vattnet är så centralt. Den text hon känner igen sig i går såhär och jag har precis läst den högt från scen:


jag säger til en kvinna för någon vecka sedan
att östersund får passa sig så man inte blir som en part i en relation som bara
tassar omkring och undar
vad kan jag göra så du stannar hos mig
hur ska du komma tillbaka till mig
är du påväg ifrån mig
varför då, inte de att jag vill anklaga dig om du drar
jag väntar på dig
jag behöver dig
alla vet hur oattraktiv den parten blir i en relation
men va fan
kan vi inte bara göra något roligt istället för att sitta här och gagga
vi kan väl göra något som blir anledningen till VARFÖR vi ska va ihop
sluta liksom teoritisera så jävla mkt kring vår relation
det blir så oattraktivt
den ängsligheten du vet
den gör dig inget gott

för jag är inte hos dig av sympati
jag är inte hos dig av gammal vana eller av slentrian
de behöver inte ens handla om vad du vill med mig eller kan ge mig
de kan också handla om vad jag vill med dig, vad jag kan ge dig
fattar du?

du är det jag längtat till
du är de jag vill vara en del av
du är de jag vill bidra till
skare va så jävla svårt att fatta
sluta dra in magen för mig
annars blir det som att det är mig det är fel på tillslut
som är hos dig
du är inte min accessoar
du är min inspiration
kan vi sluta gagga och hitta på något kul som gör att de andra vänder sig om efter oss
kan du ta mig i handen och kliva ut som vi var brudarna i fucking åmål
och bara öppna toadörren och liksom
va det östersund som säger
de här är clara och kan ni flytta på er för nu ska vi gå och knulla

jag tror inte den attityden sitter så förbannat långt inne
nu ska vi gå iväg och knulla, alltså nu ska vi va med varandra
och så bara går vi och gör vår grej
och de är ingen stor jävla grej att de är du och jag
det är bara så det är för att det blir bäst så.

Hon säger att det varit flera av hennes arbetskompisar och vänner som liksom allvarligt, till Härnösand, varför då? Och jag tänker att jag är så glad att hon kommer fram där och då, mitt i klippningen där den är nu och säger att det här har relevans, och påminner mig om allt. Allt som jag vill vi ska prata om. Om platsen. Hur relationen till en plats kan vara i relation till urbana och globala värden. De som gör att någon säger tillexempel:

Men om du som är så cool kan bo här, ja då kanske det inte är så dåligt ändå.

Vad det vittnar om finns mellan oss.

Mamma och pappa bjuder på middag och vi ägnar halva åt att disskutera meningen ”men vem vill stanna och bli kung i ankdammen då?”.

-

#39 FJÄLLET

Något som börjar komma på mig är en slags akumulerad fjälllängtan. Jag kan inte fatta att jag varit SÅ MKT på fjällen till jag var 20 och SÅ LITE därefter. Nu vänder det.

-

# 38

Hemma i Götet och jobbar mot utställningen efter bra och viktig träff i Stockis.

Av någon anledning började jag lyssna på Bon Jovi idag. Har inte hört ens skuggan av den där musiken på säkert tolv år, förutom någon enstaka gång på en karaoke-bar i Tokyo av alla ställen. (Längst borta från hemma jag nånsin varit.) Konstigt hur känslor sitter fast, ljudminnen, nog de tydligaste efter luktminnen tror jag säkert. Och de där första skivorna en hade, eller det här var faktiskt ett kassettband (vi fick inte CD-spelare förän jag var femton), hur en lyssnat ihjäl det så varje ton fortfarande finns där liksom krispigt klart i minnet.

# 37 Clara, Ronja, Mariken i Sthlm

Vi bor på Långholmen och träffas för första gången sedan Bergen för exakt en månad sedan och pratar om den som ska ske i Jämtland om två veckor. I morgon har vi möte och ytterligare en dag med snack och planering sedan drar vi åt varsitt håll och möts upp om 12 dagar.

-

#36

Kom hem en tjej till mig för någon vecka sedan. HÄR kan du läsa vad de resulterade i.

-

#35

Den 28. december 2012 inntar Lägenhet + bil Östersund i dette rum.

/ Mariken

-

#34

/Cicely

-

#32

Detta har varit lite av en samtalshelg. Gjorde en intervju i fredags där jag sa att vi skulle resa runt och ställa förhoppningsvis väldigt precisa frågor om tematiken om en månad. Va kan de vara för frågor då, frågade hon. De vet jag inte än, sa jag.

Nu är jag iaf installerad här på Rödön och klippningen från ett nytt skrivbord kan börja och stort TACK till Bilbolaget i Östersund som denna vecka och ett halvår framåt lånar ut en bil till lgh + bil på väldigt förmånliga villkor. Tusen tack.

-

#31

..och så tror jag det handlar om tjejerna. kanske mycket om tjejerna.. bilden av dem, den bilden jag längtar efter. Testade att läsa lite fri oskriven voiceover för nu känner jag mig ganska klar i huvudet med vad jag gör. Ska se om jag kan skriva av / transkribera ur de.

Igår körde jag bil och lyssnar vidare på Väärt och flyttade allt till huset och filmade när ML jakta.
BILMUSIK men väldigt fin text:

leken den dör aldrig
men Hunter du dog
så kroppen blir aldrig
större än våra ord

(...)

kanske var det på sommaren
fotografer såg dig färdas fram
ställer er framför kameran bad er utstråla urbanitet
unga stjärnor som faller
väcker alltid romantik
så innan ditt försvinnande
var du redan Peter Pan

--
korta tankar:

de jag står i relation till och de jag kan välja att inte stå i någon som helst relation till
jag vill bli kortare med idiotin, inte gå med på den, vara obekvämare.
jag önskar på något vis att något varit hårdare med mig.
ifrågasatt mina tankar.
jag återkommer till det hela tiden:
de farliga är inte nödvändigtvis att inte ställa frågor
det farliga är att uppehålla sig vid fel frågor
att det bidrar till att rikta ljuset fel.

--

vi gjorde oss skräckscenarion
ba vadå
föda en unge
sy en gardin
nu säger jag till en vän att kanske inte att de är så
att Berlin behöver dig
men att du behöver Berlin.

-

#30

DEN HÄR gjorde mig glad och är dagens paus. Annars klippdag.

Nu när vi börjar bor jag i Oslo
vi sitter och fikar jag och en vän
och jag säger att jag tänkt
kanske
att flytta hem
men

neeeeää..flyttta inte tillbaka dit, säger hon när vi reser oss för att gå
eller såhär säger hon
inte som en förolämpning utan mer som att hon säger kanske en komplimang
hon säger
nä..jag tycker inte att du passar i östersund.

de är märkligt för jag vet inte om hon varit ens varit där
men vi pratar ju inte om östersund
vi pratar nog mer om småstaden
eller pratar vi ens om den
nu när vi börjar
sitter vi och fikar och jag säger att jag tänkte kanske på att flytta hem
och hon säger med ett leende när vi är påväg att gå
nää jag tycker inte du ska flytta till östersund
nähä
kanske som en vän som vill att man ska stanna på festen
nä men dra inte än, nåt kan fortfarande hända
men på sista tiden har en känsla smugit sig på
att vad är det som ska hända
va?
på sista tiden har den känslan av att vara på avstånd infunnit sig.

en gång skulle jag tagit de som en komplimang tror jag
jag tycker inte du passar å bo där.
ja de skulle jag nog gjort.

-
#29

Om Stenstorpet: Idag blev det skarp ton i mail och för er som undrar ang hur det går med Stenstorpet, det går ganska trögt och det är för dyrt för oss ensamma. En bild från i våras, dans på tomten. jag har så himla god känsla för den platsen och det är synd att de är segt maskineri.

-

#28

Jag är kanske fem år.
Jag ljuger och säger att de är roligt när polisen kommer och letar efter en.
Polisen har aldrig letat efter mig men så säger jag ändå
Maria heter min granne
och jag vet en stor buske som vi kan gömma oss i som man ser ifrån sandlådan
Busken är liksom tom i mitten
där sitter vi
tillslut kommer polisen, vet jag, säger jag.

mamma och pappa ropar Clara.
också grannarna ropar.
många letar oss så det känns som att vi är på riktig väg
tillslut kommer polisen, säger jag.
men polisen dröjer

folk tystar och de börja bli mörkt i busken och utanför
maria lessnar
jag ser henne gå hem
så jag går också hem
sen får jag visa vart vi vari.

det var nära att vi ringde polisen, säger mamma och pappa
som att de vart dåligt

de var första gången jag var borta hemifrån
länge så folk undra
vart jag var och varför jag var borta

varför du är borta
det är nära att jag ringer polisen

--

jag filma ett gult hus som låg på andra sidan en äng vid stugan
för en annan film en annan gång
längre trodde att de var där morfar bodde
i själva verket bodde han tre mil bort.

Hur kvarter blir för små
discon med andra skolor en gång fulla av nytt
blir till hak där man känner nästan alla
raljerar över litenheten.
blir full
ändån
dansar ändån
blir nostalgisk
nostos hem
algos sjuk

hemsjuk

Jag tänker på den plats
du kan så väl
vem vill stanna och bli kung i ankdammen?

--

det är så pinsamt att jag först ringer någon för att fråga.
hur länge har människan funnits?

/Clara

-

#27

Idag har jag suttit och bland annat skickat texter. Skrev lite om en typ av tjejer jag och Ronja prövar att gräva lite djupare i. Min relativt nyfunna vän Nicole hade lagt upp en fin bild igår på Facebook som påminner mig om något.

Cicely skriver: har bara läst första vilda anteckningarna och även om du inte bett om det vill jag bara säga att det här tyckte jag var jävligt bra och sen det längre ner.

"-och hon säger med ett leende när vi är påväg att gå

nää jag tycker inte du ska flytta till östersund

nähä

kanske som en vän som vill att man ska stanna på festen

nä men dra inte än, nåt kan fortfarande hända

men på sista tiden har en känsla smugit sig på

att vad är det som ska hända

va?"

och sen det här:

"-äre döden som ligger i hälarna på många nuförtin

en slags upptagenhet av att arrangera sitt liv."

När jag läser den här meningen tänker jag på ett stycke av Herta Müller, det handlar om hennes hemby, inte på samma sätt men det är en känsla däri som om jag vet vad hon menar.

"Jag tänkte när jag gick på gatorna i denna by, mellan husen, brunnarna och träden: detta är världens fransar, man borde leva på mattan, den är av asfalt och finns bara i stan. (...) Vad jag ville var att komma bort från fransarna och in på mattan, där asfalten var så kompakt under skosulorna, att döden inte kunde smyga sig fram ur jorden och upp kring vristerna (...) Asfalten möter man med talandet, åkern med kroppens tunga långsamhet, oskyddad drar man ut på tiden. Eftersom man vet att jorden är glupsk låter man tungan ligga still i munnen och jorden vänta. Men på asfalten blir man lättare, där man talar oavbrutet sitter döden inte under utan bakom livet."

"min rädsla

den är att stan ska vara för liten

att jag inte ska få plats

vad har jag fått det ifrån.

att kunna bestämma

att faktiskt bestämma sig

och att bestämma sig handlar om att smalna av och att bli äldre handlar om att smalna av
gör det det? att bestämma sig för att allt faktiskt inte är intressant."

/Clara (men mest Cicely).

-

#26



theese stories
are like the skin shed by snakes
you wear them for a while
but then it dries and slips of.

på gymnasiet
hade jag min dittills sämsta lärare
hans hette han
å lärde ut engelska

över han låg en slags mesighet
som blev svår att komma undan med
och så sa han väldigt ofta ”for instance”
hasse for instance kalla vi han
han ville vi skulle försöka prata med en brittisk accent
vilket gjorde den viktigaste text
helt tillintetgjord.
jag mindes fan aldrig vad jag sa

gymnasiet var
som att jag satt och väntade på
att vi skulle riskera något inför varandra
men
mena palla orka de eller

jag får en bok på englska
vi sitter i ett litet hus
vi håller på med en viktig sak
och jag försöker berätta vad filmen handlar om

vad tänker du på
frågar jag ofta
vad tänker du på?

theese stories
are like the skin shed by snakes
you wear them for a while
but then it dries and slips of.

-

#25

Detta skriver jag:

När jag är 16 flyttar jag hemifrån.
Hemifrån är frösön, en ö som är så stor att man glömmer att de är en ö som ligger i en sjö som heter storsjön som man lär sig är sveriges femte största sjö i ett landskap som heter jämtland och som ligger i södra norrland med en befolkningstäthet på 3 personer per kvkilometer. Frösön har två broar, en man går på och en man åker bil på in till staden som är Östersund. Man lär sig att Östersund är en av få inslandsstäder i Norrland och att det är 60 mil till Stockholm därifrån.

Jag flyttar 70 mil norr ut till Gällivare och jag är 16 år.
Jag tränar nästan varje dag. skidor åker vi .
Varje helg åker vi på läger eller tävling.
kör långa sträckor i bil varje helg.
tills dess att jag är 20 är nästan varje fredag under vinterhalvåret en resdag.
resdagar i bil, nästan jämt minibuss eller bil, ibland tåg,
sällan flyg.
För många människor är de få naturliga vägar som leder dem förbi Gällivare.
Få naturliga vägar
naturliga vägar
jag vet inte men
så snart jag är 18 tar jag körkort och de gör nästan alla där.
de är först efter jag fyllt 20 som jag har en vän utan körkort
där har alla har en vän med en bil.

gällivare är inget samhälle man stannar kvar i tänkte jag
sen tänkte jag inte mer på det och flyttar.

--

Jag hade ingenting jag kunde filma med på gymnasiet.
Nästan ingen hade det.
johan hade en kamera med 5 megapixlar.
när vi skiljdes åt gav han mig allt han filmat och fotat så där måste vi börja.
när jag var 16 flyttade jag till gällivare och när jag var 20 flyttade jag därifrån.
De var aldrig en fråga att bli kvar där
pappa säger, de är många idag som inte tar sig iväg ifrån där man är född,
framförallt i storstäderna.

när jag frågar mariken som kommer från oslo
om de inte känns som ett misslyckande att vara tillbaka i oslo
säger hon nej
om hon inte sett på sina vänner
och tänkt att de är loosers som stannar kvar
om det inte är en diskussion dem i mellan
de med att bli kvar?
att de är laddat?
nej säger hon.

att flytta från östersund och sen komma tillbaka för snabbt liksom.
nej för fan, inga förlorare i mitt lag.

--

När jag slutar gymnasiet känns som jag kan flytta vart som helst, som att hela världen är öppen,
aupair i usa, eller psykolog, journalist, ju längre bort dessto bättre.
iaf inte i gällivare eller ösd,
jag tänker mig att det är något större som väntar
att folk är tröga i starten
de som inte tar sig iväg
jag är övertygad om att vi står på en startlinje
och att den stora världen på något vis väntar på oss.
på oss.
och medan jag kutar upplever jag det som några står kvar.
blir kvar.
helt sonika är tröga i starten.

min syster går gymnasiet då.
jag tänker på hur det är att bo hemma på gymnasiet.
men huuuva va trist.

jag kommer hem på mellandagarna.
min syster har fått en t-shirt där det står som petters låt heter
de går bra nu
jag har på mig den och vi går ut
de går så jävla bra nu

-

#24

Jag sitter på tåget från Trondheim till Östersund. Skrev en text jag funderar på att läsa på en paneldebatt. Den innehöll mest frågor, ex:

hur är det att vara vuxen här?
utan barn?
är det meningsfullt?
på vilket vis?

vilka värden handlar livet om?
vad har jag sett efter hela tiden?
vad kan jag sluta längta efter nu?
vad kommer jag att börja längta efter nu?

är det här litet?
för litet?
vad innebär det?

hur vill jag vara?
vad vill jag hålla upp, representera?
finns det någonting som jag inte kan här?
kommer det att bli ensamt?

vad är det jag ska söka upp här?
vad har jag tänkt?
vilka samtal ska föras här?
vad ska vi engagera oss i?
vad ska jag engagera mig i?
vem ska jag vara oss med?
vilka influenser ska jag få här?
vad ska jag bidra till här?
vad ska inspirera mig?
vad ska jag skita i?
vad ska jag bidra med?

vilka ska jag sakna, vad ska jag sakna?

på vilket sätt är en plats en accessoar eller ett sammanhang? (de har jag tänkt på så mycket nu)

vad pratar vi om när vi pratar om den här platsen?
vilka menar vi?
vad ger jag den?
den mig?

några saker jag har längtat efter:

att ha närmare till olika platser här och använda dem och människor här i min konst
att involvera människor här i mitt filmande
att vara en filmare härifrån, verksam här, att de är en utmaning jag längtat efter få säga faktisk är sann
att slippa kliva ut i stan bland folk
att sluta känna det som jag är på besök där jag bor.
att umgås med vuxna människor som bor på mer än något kompaktliving i lägenhet.
att umgås över fysiska aktiviteter.
att ha närhet till att fotografera här.
Att finna en lokal här därifrån vårt (Vapen och Dramatiks) konstnärskap kan verka.

Sen blev de "nästa Krokom" och jag var tvungen att packa ihop.

-

#23

Det där med att posta process.
Ska jag bli bättre på. Mindre skraj för.
"Bättre" kräver iofs inte så mycket i det här läget. Bra skulle jag vilja bli.
(Försöka bråka lite med mitt internaliserade överjag, som min vän skulle formulerat det.)
Är min tanke. I kväll.
Nej, se det som ett löfte.
Och det finns så mycket att skriva, posta, formulera, omformulera.
(Men jag öppnar lite försiktigt.)

/ Ronja

--


# 22 her var vi

Her var vi for snart to år siden. Toppnäset. For å snakke om Lägenhet + bil.

Jeg har en mappe på min mac som heter Clara formulerer seg: 28. februar 2011 sa hun blant annet dette:

Jag har aldrig någonsinne tenkt at jag skulle bli kvar her.

Vilka värden exponeras vi för?

Dansband – Tror inte dom forstår hur jävla illa dom gör.

Dom som får utrymme er ofte inte dom från dom små stedarna.

Hur kan en hitta till sitt jag när det är så litet som tilltalar ens allvarliga jag?

Går det at återskapa?

Det är en slags essayfilm.

Jag vill inte vara redd för att vara intelektuell, redd för att vara smart.

/ Mariken

-

#21

Hörde Jaques Greene på radio igår prata om DEN HÄR remixen. Att när Thom Yorke ringde hade han blivit så nervös att han inte sagt något till någon att han gjorde den tills dess den var helt klar och allt var släppt. Jag har det liknande om man kan säga så med det här huset ovanför, men skit samma, om de blir mörka moln på himlen och allt går i baklås så då får jag väl gå ner med det och alla husönskningar.

Om det går bra så flyttar jag in där nästa vecka. De är ungefär lika fint som remixen är fin, de vill säga VILT FINT.

-

#20

Min vän Johan har ett band som heter Väärt som har släppt en nya skiva som heter PALLA ORKA. Exempelvis de titelspåret är inspirerande tycker jag eller FÖRSTA SINGELN. Jag cyklar runt med de i lurar och har bara några dagar kvar här i stugan nu innan jag och Mariken träffas i Oslo och sen möter upp Ronja i Bergen för att vara med på UNG FILM. Jag skriver så mycket just nu som jag testar att läsa in, lägga till bilder, testar bilder, lägger på, inser att de är fel ton, kasserar, läser om. Utdrag ur skit:

men vadå märker hon inte att hon inte har någon mens eller?
sa vi
’ tryckte glaset mot mjölkautomaten

på gymnasie vare en tjej
vare så
som nån sa
att hon fatta inte hon var gravid förän hon var typ i femte månan
äh ska vi dra, ä du klar, ska vi fa

kanske en skön fet dude som gick ut något år tidigare
och inte fått röven ur å lämnat platsen
tassar runt och varktar rester
tillsammans med någons mamma
som jobbat i skolmatsalen for eva’.
vare han eller?

å fatta att man var gravid förän de va försent att göra abort
var en sjukt skrämmande tanke att ha ett barn som gömt sig på ryggen
fy fan
jag ska typ iallafall va över tretti, sa jag på frågan om när ja skulle ha barn
de här med att få barn på gymnasiet
vare inte ett tecken på att man inte hade fattat
hur livet iallafall inte skulle gå till?
skaffa barn å behöva bli kvar. nä tack inga förlorare i mitt lag.
något sånt så tänkte nog jag

som vi en gång tänkte
tänker vi snart inte längre
påminn oss

den plats vid vilken du är nu
den ska du se
i annat ljus
du ska tänka annorlunda
men inte nu
nu ska du tänka så som du tänker nu

-

# 19 vad jag tror det handlar om:

var diciplinerad, sluta fly

var snäll.

uppvärdera tålamod, tålamod är mod att tåla att vara närvarande i nuet hur det än ter sig i den stunden

bli arg och inte rädd.

ta plats.

lita på att de finns folk som kan hjälpa dig och vill det

säg högt vad du vill göra och gör

säg vad du tycker

pröva tankar högt

överraska

utmana dig själv så utmanar du andra.

låt andra kategorisera det du gör, koncentrera dig på att göra

ska de vara eller bli nytt, måste det kännas nytt

ta kontakt med människor du vill komma i kontakt med

finn, vårda eller/och sök dig till sammanhang och människor som gör dig modig

var rädd för din publik om du är det men sök upp dem ändå.

-

#18

"Gonzo journalism is a style of journalism that is written without claims of objectivity, often including the reporter as part of the story via a first-person narrative. The word "gonzo" is believed to be first used in 1970 to describe an article by Hunter S. Thompson, who later popularized the style. The term has since been applied to other subjective artistic endeavors.../
...Gonzo journalism disregards the strictly edited product favored by newspaper media and strives for a more gritty, personable approach—the personality of a piece is just as important as the event the piece is on.../"

-

#17

CICELY skickar något sjukt bra i Dropboxen idag. Jag ska vara med i en panel i ÖSD 4-5 september på Kulturdagar 2012 och tänker lite på att Mariken blir intervjuad av norska Dagens industri idag i Oslo.

Jag tänker på detta med a room of once own som följt oss ganska länge och som Virginia Wolf skrev... att de kvinnor behöver för att skriva litteratur är: 1. pengar 2. ett eget rum. Pratade med Freddy Olsson idag som ska avveckla sitt BOKOMOTIV då det inte fungerar ekonomiskt. Utan Freddy Olsson tror jag att det jag gör hade sett extremt annorlunda ut och det var dagens, veckans i särklass tristaste nyhet. Jag tänker på att inte bli ledsen utan arg och upprorisk. Att påtala högt istället för att medlidande mumla något. Jag tänker på att vara kortfilmsproducent..på att jag väldigt gärna vill att det är det det ska leda till, alla år jag lagt i universitetet, alla år utanför universitetet, att Vapen och Dramatik ska vara ett produktionsbolag som gör mycket kortfilm. Kalla de videokonst, film, kortfilm, gonzojournalistisk rörlig bild, poesi.

Just nu har jag 10 dagar ensamma i stugan. Jag ska skriva längre om allt det jag tänker på just nu, i kanske en separat text. Åter till klippbordet med Cicelys fantastiska ljudlandskap i öronen.

-

#16

Sista veckan har jag har flyttat ut från kollektivet i Oslo, kört till Östersund och en av mina bästa vänner har haft tredagars bröllop. På bröllopet hölls festen i en fantastisk lada ner mot sjön. De drivs av en kille som jag mötte på en inspelning i Ösd i vintras. Han och hans syster hade funderat på vad de kunde göra av den stora lokalen de hade. Nu kan folk hyra in sig där för olika evenemang och bättre lokal går inte att få. Min vän som gifte sig och hennes bror har en stor ladugård på deras tomt. Hon sa att de gick i tankar om att göra något av den i framtiden. Allt sånt tror jag på.

Jag var och såg FÖRESTÄLLNING i Tavnäs föreningshus. De spelade i ett otroligt vackert hus som annars står ganska oanvänt. De var otroligt mycket vilja i den föreställningen. Någons vilja.

Stenstorpet som har stått tomt i fem år och vi har varit i kontakt med kommunens tjänstman sedan januari för möjligheterna för Vapen och Dramatik att vara där. Allt som går tänker jag på och ja, de att visa upp sin vilja för en plats och för sig själv på den platsen och människor där.

Jag står vid elden på bröllopet och pratar med en gammal vän som dj:ar och ordnar klubbar om vad vi skulle kunna styra i december. Han säger att han väntat på att jag ska höra av mig. Alla som man beundrar eller vill komma i kontakt med måste man också ta kontakt med, annars spelar man korten dåligt och håller inne av okänd anledning.

ZOEN måste jag kontakta tänker jag också. Jag tror på att våga teama ihop de mest spännande platserna man hittar med människor man bävan lite för att kontakta med det man själv vill göra.

Nu drar jag till stugan för att klippa mer.

-

#15


(Ronja ill. )

Jag har lust att posta några anteckningar ur en bra bok som är skriven av Zygmunt Bauman och heter "Globaliseringen och dens mänskliga konsekvens".

Vad sker med oss när maktcentran inte längre är knutet till bestämda geografiska förankringspunkter? De är själva de grundläggande parametrarna för människans levnadsvillkor som är i förändring och i många tillfällen omstörtning. Rörlighet klättrar till topp bland de mest eftertraktade värdena och rörelsefrihet har snabbt blivit en av de viktigaste lagdelningsfaktiorerna i vår tid.

Den moderna civilisationen har slutat att ställa frågor vid sig själv. Att låta bli att ställa en del frågor är långt farligare än att låta bli att besvara vissa frågor som redan finns. Att ställa fel frågor bidrar ofta till att vända blicken bort från de verkliga frågorna. Att ställa frågetecken vid de tillsynes obeskridbara premisserna för vår livstil är vi skyldig oss själva och våra medmänniskor.

Uppdelningen av klotet och kontinenterna var en funktion av avstånd som en gång blev påträngande verklig, tack vare primitiva transportmedel och strapatsrika resor. Avstånd varierar med den hastighet de kan övervinnas med och den kostnad det innebär. När avstånd inte har någon mening vill platser som de facto är avskiljda pågrund av avstånd också tappa sin mening. Några kan flytta bort från stället till vilket ställe som helst, när de vill. Andra blir hjälplöst vittne till att de enda ställe de bor på försvinner under deras fötter, man tappar sin kontroll över lokaliteten.

Manipulering av andras osäkerhet är det väsentligaste som står på spel i spelet om makt. De osynliga är de med makt och de ständigt synliga de utan.

Manipulering av osäkerhet är det väsentligaste som står på spel i spelet om makt. De tycker jag är viktigt att påminna sig om.

-

#14

Jo men de var ju de också. Vi håller på och ligger på angående att få hyra Stentorpet, ett torp där vi skulle kunna göra magiska saker och samarbeten. Platsen är Frösön och perfekt. Vapen och Dramatik ska ha arbetsrum på övervåningen och bottenvåningen är i princip ett kök och ett stort bra rum för visning, utställningar, samtal och viktiga saker som behöver ske.

/Clara

--

#13

Inatt kunde jag inte SOMNA...

Johan låter SÅHÄR och skriver:

Spännande glesbygdskildring du har på gång. Menar du att Moneybrother och hans dj kompisar talar till bönder på bönders språk när de är i Östersund?. Bengt från den gamla såpan Skilda världar kör något han kallar för kändiskareoke här uppe på stadshotellet i Gällivare. Det hela går ut på att han spelar skivor och är kändis samtidigt... Kram

Jag svarar:

jag menar att de kom och var i egenskap av att de är kända men gav provocerande lite. "här har ni ett ben att gnaga på". lite så.... jag tänker att de är essensen av respektlöshet egentligen den typen av attityd. att de liksom går ut på att man har inställningen att i den här lokalen/staden/byn så finns det ingen som det spelar någon roll för min del om jag gör något som helst intryck på så jag kan vara så jävla loj och dålig som jag vill. Att jag blev ganska förundrad när jag stod där och de var så jävla respektlöst. att de hängde ihop med något som jag tänker på i filmen som handlar om att värdera platsen. vafan där hade det inte varit mer än rätt om folk bara stannade upp buade ut dem.

jag tänker ibland på ex vad Gälka warriors gör för gällivare t.ex. jag tänker att det är sjukt fint. att ni har någon slags lös sammanslutning av folk som jag tror bidrar till en anda som är avundsvärd och vacker och inte de enklaste att få till. att de krävs folk med fin energi för det.

Jag tänker på VÄÄRT's texter, och på dina texter, på att de finns något där som jag tror går hand i hand med tankar jag tänker. jag upplever det som att det är många med rötterna i norr som går i de tankarna. någonslags tankar om var man kan vara och hur betydelsefull platsen är för en själv och kanske en slags brottningsmatch med normer i samhället man anammat en gång i tiden men som de är fint och viktigt att få gå i uppgörelse med.

De hade varit en ära att få med något du gör på ett eller annat hörn. Kram!

och har skriver tillbaka:

Hmm Ja för vår generation norrläningar som velat vara skejtare indiepoppare eller vad vi nu vill vara. Vi har tagit del av ett kulturutbud som hänger ihop med globaliseringen möjligheter. Det kanske kan vara så att vi speglar oss själva i någon slags större identitet som är svår att få ihop med den identitet som våra glesbygdstäder erbjuder. Ja Bengt måste väl betala räkningarna och han har ju faktiskt en schow där han ger järnet och den uppskattas av publiken. Svårt för bengt att uppträda på samma klubbar på södermalm som Moneybrother djar på. Jag är gärna med om jag kan bidra på något vis... Det är intressant att du försöker sätta fingret på den här känslan som många av oss i norr bär på. Gällivare har en väldigt stark kollektiv kultur det kan vara både fint och hämmande...

...och han länkar till EN LÅT och säger att det är en låt om att gå på lokal i bruksorten... eller den handlar nog mer om en glesbygdsdj som drömmer sig bort.

Det är en kort men viktigt liten konversation som påminner om att lghplusbil inte går ut på att jag tänker ensam.

/Clara

--

#12

/Clara

--

#11

Idag har varit lång. Vaknade kl 4 av en mardröm att ena sidan av hårddisken hade lossnat. Kunde inte somna om. Gick upp och jobbade till tåget gick 7.20 mot Trondheim. Hällregn hela förmiddagen. Åkte bil på krokiga vägar ut mot Vernæs med en barndomsvän för att finna den bästa vägen att undkomma vägtullar. Flög till Oslo och kände ett stort motstånd som släppte av att möta Anna på kontoret och ett fantastiskt kontorsfönster som vi har i natt sista natten, sedan flyttar vi på samma adress men med ett rum in mot innergården. Pratade i telefon med Mariken som är i Danmark om den första klippskissen som jag laddade upp i morse. Blev påmind om att det är vilt fint att jobba med människor som gör en klokare än vad man klarar av att vara ensam och Cicely är hemma ifrån Serbien- och Kroatienresan.

-

#10

Cyklade idag och tittade på ett härbre att hyra nedanför Frösö kyrka och lyssnade på ett av de bästa sommarprogram jag hört någonsin, det lät SÅHÄR.

-

#9

Ved utgangen av kirken i Alling. En dansk by i midt Jylland der det bor 100 mennesker i en sirkel med hus. Og en kirke på toppen av en bakke dom alltid er åpen.

Saligt er det heller att give enn at tage.

/ Mariken

-

#8

Fin inspiration................................................................ NIEVES.

och här: TILLFLYKT

eller FREE CABIN PORN, ett gratis alternativ till inredningsmagasin eller porrblaskor.

Förövrigt, ikväll spelar PATTI SMITH i Östersund.

-

#7

Jag tar bilen till Fyrås, där har jag aldrig varit. Jag får hälsa på i en stuga bakom en sjö. Det finns ingen el, inget rinnande vatten. Det är mygg och vi eldar i en öppen spis. Jag springer på dass i för stora stövlar och en skjorta som tillhör en avliden morfar. Det är sommarnätter fortfarande och jag har massor att göra och klippa. Det påminner mig om såna saker som det som på ståket, se inlägget nedanför.

-

#6

Jag möter en vän på Yranstråket som säger en sak jag tänker på sedan. Men när man var yngre då vet man ju om hur det är att vara ung här. Man har ju aldrig vetat om hur det är att vara vuxen här.
Jag vet på många sätt inte riktigt hur det är heller. Ibland gör det mig frustrerad, gästspelen, velandet, den där känslan av att det är så mycket kvar tills vuxenheten är på riktigt.

En annan mening som jag tänker på: Det är härifrån jag kommer, på något vis har det börjat spela en roll.

-

#5

Idag fick jag JÄMTLANDS KULTURPRIS. Tusen tack.

Jag brukar alltid be om att korrläsa artklar. I två nätter drömde jag om den HÄR artikeln. Att jag bland annat hade blivit citerad såhär i näst sista meningen "je har så myshe pengar". Obehagligt.

-

#4

Här sitter jag och klipper jag i sommar.

-

#3

Av tre sommarfester som min syster och hennes kille arrangerat varje sommar i de här torpet utanför stan har jag varit på två. De påminner mig alltid om hur jag vill bo, hur jag vill umgås med folk. Det var en fantastisk fest som jag tänker kommer komma med i filmen på något vis. Varför bor vi inte såhär jämt vet jag att jag tänkte första sommaren. Jag tog en bild rakt ut i juninatten, den finns HÄR.

-

#2

Idag ska jag åka ut till THORSGÅRD som ligger 5 mil utanför Östersund där Sanna och Viktor ska ha sin årliga sommarfest. Jag tänkte filma lite och tror det är viktigt. Sist jag var där var det fest och årets bästa DANSGOLV och de var i ärlighetens namn mycket som sattes igång i mitt huvud för det här projektet då.

Igår var jag på morgonprogrammet på P4 radio Jämtland, vill du höra så kan du göra det HÄR. De var fint att få komma dit och prata.

-

#1

Idag 16 juni 2012, vill jag börja. Vi har planerat länge för det här projektet. Eller länge men...ja ganska länge. Först var det en idé för novellfilmssatsningen som utlyses varje år med ganska fasta ramar, 28 minuter fiktionsfilm. Jag och Ronja postade ett stort dokument på sistaminutenlådan i Göteborg.

Mariken frågade varför det inte var dokumentär? Varför jag inte kunde utgå ifrån där jag var, det jag hade? Allt som jag har filmat i Jämtland redan utan tanke på att det skulle någonstans. Att det säger något om det som jag vill med filmen. Att jag kunde prata själv som jag gjort förut i film. Bygga det jag vill säga med det material jag har. Så släppte vi fiktionen.

Nu sitter jag äntligen i stugan och klipper. Mariken klipper vårt andra projekt VÄRLDEN VÄNTAR. Vi tänkte posta tankar som dyker upp under LGH + BIL här och från och med nu.